9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.
I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte öfverrocken, kappan, o. s. v.
10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.
IX.
Klädseln.
Till menniskans yttre räknas billigt äfven dess klädsel. Den låter oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.
De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla oss i verldens aktning, äro renlighet, ordning, smak, öfverensstämmelse, enkelhet, nätthet, tillbörlighet.
Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på renlighet i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.
Särdeles bör man vara mån om rent linne. Derförutan blir äfven den mest tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om linnet är hvitt och rent.