3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.
4. Vid den gående bugningen, som göres, då man går förbi flera personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och tilltaga med kroppens böjning och lyftning.
5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare. Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.
6. Vid den stående bugningen, som sker, när någon, som står tätt framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt, är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten, eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter hvarandra.
7. Den sittande bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels i sällskap, der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars besök vi sittande mottaga.
8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med hufvudet och handen. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare, med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och minen blir mer vänlig och leende.
Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom, och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet; den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt är dervid nödig, för att undgå förseelser.
Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det synas, liksom gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla andras bekostnad.
Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste högaktning.