6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning.
7. Vid dansar i kolonner eller quarréer fordrar aktningen mot de dansande, att man hvarken skingrar sin egen eller andras uppmärksamhet, att man ger noga akt på turerna och ej försummar någon figur.
8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste vara ett mimiskt ackompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka och relevera musikens innehåll och den deri liggande känslan. Den, som noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt skick och odeladt bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i dansen. All värdig hållning försvinner dervid; man stormar oförsvarligt på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande uppträden.
VIII.
Bugningar.
Dessa indelas vanligen i den gående, stående och sittande.
Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:
1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.
I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.
2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.