4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man sjunger. I ett litet rum och vid ett icke starkt instrument får man icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar hvarken rörelse eller välbehag.
Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den måste göra det starkaste intrycket, är för svag.
Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått, rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser — dessa äro de stora fördelar vi erhålla af dansen, och dem vi för hela lifvet bibehålla. Härtill kommer jemväl, att dessa färdigheter göra oss omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befordran och lycka. En god och skön dans bör hafva följande egenskaper:
1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne få ej ligga vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta, sparsamma och angenäma.
2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till dansen, vid hennes kringförande, vid slutet och vid damens återförande till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas.
3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet.
4. Händerna böra hållas med lindrig fasthet.
5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning mot anständigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning.