VII.
Sång Och Dans.
Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt sång och dans.
Sången är i stånd att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres öfverallt aktning och kärlek. — Vid sången kan man på ett långt mer tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor, affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta ordens språk. — Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna förvärfva honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet, värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin skönaste egendomlighet.
För att sjunga uttrycksfullt och skönt, måste man helt och hållet tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt förstå och känna det man sjunger.
Tydligheten i ordens uttal är väsendtliga vilkoret för en god sång, så sällan denna fordran äfven uppfylles. Åhörarne måste icke blott förnimma toner, utan göras bekanta med textens innehåll.
Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga rörelser med kroppen. — Andra åter försumma naturen helt och hållet, samt vilja blott vara konst, derigenom nödvändigt de känslor, sången bör väcka hos åhörarne, måste störas.
Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara lagar. De vigtigaste deribland äro:
1. Lyckas föredraget af ett ställe för sångaren, och känner han sig förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar.
2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar.
3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes, omdöme skall här afgöra.