Stundom gifvas dock fall, då verklig deklamation blir nödig i en sällskapskrets. Vi vilja t. ex. berätta något med högtidlig ton; vi skola föreläsa poemer eller prosaiska uppsatser, som skulle förlora allt, om de ej åtminstone halft deklamerades. Öfning, rigtig smak och goda mönster bidraga härtill.
I öfrigt bör förnämligast den sinnesstämning, hvari den talande yttrar sig, vid uppläsningen besinnas.
Att recitera verkliga sorgespel, oder, eller hymner, bör ej åstundas i sällskap. Detta erfordrar fullkomlig färdighet i en dertill passande deklamation, och kan blott väntas af den egenteliga skådespelaren.
6. Öfverhufvud är nödigt, att man lägger rätt tonvigt på allt, hvad man yttrar. Man visar derigenom, att man njutit en god uppfostran, arbetat på sin bildning och haft tillträde i godt sällskap; allt egenskaper, som tala till vår fördel och göra oss omtyckta af andra. En behörig tonvigt smickrar örat, fängslar uppmärksamheten och går i borgen för, att vi blifvit rätt förstådda. Falsk tonvigt röjer brist på hyfsning och omdöme. En skärande, hvass och skrikande tonvigt förnärmar örat. Den fåkunnige sprätten, den tillgjorda damen, gäcken och storskrytaren, hafva alla sitt eget sätt att accentuera, som genom det tvungna, onaturliga och öfverdrifna dels väcker åtlöje, dels ovilja; äfven skenheligheten, det smygande bedrägeriet, det låga smickret utmärka sig genom en egen tonvigt; den är släpande, sjungande, hväsande och odräglig i högsta grad. En rätt accentuerad ton behagar, ty den vänder åhörarens uppmärksamhet oförmärkt på det, som säges.
7. Umgängestonen får, när det gäller att behaga, att tillvinna oss andras ynnest och aktning, icke vara kall, liknöjd, hånande; dermed förolämpar man ofta mer, än med de mest närgående ord. Den bör vara ledig, men blygsam, och fullt motsvara känslan; den bör uttrycka hjertlighet, uppriktighet och öppenhet.
8. Män undvike ändtligen en oafbrutet eftertrycklig ton. Tonens styrka bör rätta sig efter sakens vigt; den måste blifva svagare, när vi tala om oss sjelfve och våra angelägenheter, eljest förfalle vi i egenkärlekens, stolthetens och skrytets ton.
9. En egen kultur måste man egna åt den berättande tonen. Konsten att berätta väl måste formligt läras. Den består i undvikandet af det öfverflödiga, omständliga, afbrutna och orediga. Man träffar på berättare, hvilka hafva mycket svårt att skickligt börja sin berättelse; andra åter, som stadna midt i berättelsen, förlora tråden och ej kunna finna de ord, som de vilja hafva. Andra deremot kunna ej yttra något i behörig ordning och i sammanhang. Ännu andra äro så vidlyftiga, att de förlora sig i en irrgång af omständigheter, ur hvilken de ej kunna reda sig. Alla sådana berättare äro tråkiga; man är glad att blifva dem qvitt.
En god berättande ton fordrar, att man med de enklaste ord, utan svulst och ordkram, i de naturligaste vändningar säger och skildrar allting väl, alltid ger akt på hufvudsaken, oförmärkt nalkas målet och vet att jemt stegra, men äfven till slut fullt tillfredsställa åhörarnes nyfikenhet.
Uppmärksamhet på dylika berättare, mycken öfning under tillsyn af vänner, som ega smak; en god, sorgfälligt vald lektyr äro medlen att förvärfva sig en utbildad förmåga i detta hänseende.