2. Man nyttje inga utländska ord, om man fullkomligt väl kan uttrycka sig på modersmålet! Alla dagar kan man göra den anmärkning, att många fremmande ord nyttjas alldeles utan behof. Vårt eget språk är rikt och bildsamt nog att erbjuda uttryck för allt, som kan förekomma i begreppens sfer, och för ting, som förekomma i vanliga lifvet, behöfvas inga fremmande uttryck.
3. Man undvike alla nygjorda ord, om de äro otydliga eller sällsamma, äfvensom blott poetiska och svulstiga uttryck! Man faller som yngling lätt i det fel, att antingen bruka vetenskapliga uttryck i sällskap, der de dels låta löjligt, dels äro obegripliga, enär man tror sig böra visa, att man lärt något i skolan, eller emedan man gerna vill bringa sällskapet att blygas genom dess egen bekännelse om okunnighet. Här bryter man således i ett andedrag mot flera reglor för ett godt lefnadsvett. Det är en löjlig tillgjordhet att vilja väcka uppseende genom uttryck; sådant skall alltid uttydas såsom fåfänga och ogillas. Endast den i själsodling långt framskridne mannen kan det tillåtas, att i afseende på ord och uttryck följa sin egen smak.
I fråga om uttalet och den egentliga tonen meddelar jag läsaren följande reglor:
1. Man bör tillse, att talet ej låter vidrigt, icke är hväsande, stammande eller läspande. Man får icke uttänja orden, icke tala genom näsan, icke mumla mellan tänderna, icke tala sjungande, skrikande eller galande, men ej heller doft, ihåligt och liksom ur en tunna. Man akte sig att uttala vanliga ord med en viss vigtighet. Talet bör utan möda kunna förstås af andra. Sällan kan man undskylla sig med ofullkomlighet i talorganerna, ty en sådan kan genom god vilja och öfning nästan alltid förbättras.
2. Tonen bör vara möjligast ren, d. v. s. vara klar och skär. Man läse om morgonen, innan man förtärt någon föda, ofta högt. Detta kan, om nödigt är, ske vid ett starkt buller, t. ex. vid ett vattenfall, vid en qvarn, vid dånet af trummor, vid slamret af vagnar på gatan. Man bör icke hindra barn, när de äro mycket högljudda vid sin lek, utan snarare dertill uppmuntra dem, när dessa lekar förefalla i fria luften.
Musik kan härvid på mer än ett sätt vara till nytta. Man anslår t. ex. hvarje morgon en annan ton å pianot, och uthåller den så länge med rösten, tills tonen är jemn och stark. Äfven undviker man allt, som kan förderfva rösten, såsom: upphettning, häftigt skri och tjut, tobaksrökning, förkylning, hetsiga drycker, fet och slemmig föda, utsväfning. Dessa ting äro allesamman förklarade fiender till tonens renhet, och göra rösten hes, svag, darrande, ojemn, sträf och obehaglig.
3. Tonen bör ega nödig fyllighet, d. v. s. icke vara matt, gäll, barnslig, osäker eller vacklande. Genom öfning, helst genom sång, kan man göra tonen fyllig; man öfve sig blott dagligen, särdeles i de djupare tonerna.
4. Man bör utbilda tonen till fasthet; ty en osäker, bäfvande, rädd ton misshagar. Öfningar i sång, helst vid starka och rent stämda instrumenter, bidraga härtill.
5. Man bemöde sig om tonens modulation, eller omvexling och mångfaldiga böjning, samt ledighet, så att den noga passar till känslorna, till deras grad och till ordens mening. Denna färdighet ger talet dess egentliga och sanna behag, lif, behörig kraft och rätta betydelse. Den ger tonerna det sköna, artiga, ödmjuka, tillgifna, öppna, hjertliga, deltagande, blygsamma, kort sagdt: den röjer bildning.
Man förvärfvar densamma genom noggrann uppmärksamhet på dem, som ega en sannt hyfsad umgängeston. Det gifves skådespelare, som kunna tagas till mönster. Äfven läre man sig, att under en kännares uppsigt väl läsa och rigtigt föredraga berättelser, dialoger m. m. Man studere för sådant ändamål fulla meningen, som ligger i orden, den ställning, hvari de talas, talarens hufvudkänsla och de känslor, till hvilka han öfvergår, de plötsliga vändningar, nyck eller klokhet tager, och man tänker sig dervid noga in i den talandes karakter och läge; så skall tonen blifva behörigt modulerad. Härtill tjena synnerligast samtal i goda familjekretsar, der känslan icke behöfver någon egentlig deklamation, utan blott passande ton och beräknande eftertryck.