Dess språk är alltid lämpadt efter personer och omständigheter. Den höflige talar aldrig om ting, som han vet icke intressera oss, eller icke höra till vår sfer, eller som kränka vår grannlagenhet och våra förhållanden: således aldrig om saker, som kunna väcka missbehag hos någon i sällskapet. Han undviker all satir, allt sqvaller, alla oblida omdömen om andra personer, om hela stånd och nationer, alla lärda bevisningar, alla religiösa, politiska och moraliserande anmärkningar. När han berömmer, gör han det med klok måtta och så, att hvarje närvarande gerna gillar det.
Den ställning, höfligheten ålägger, uttrycker alltid aktning. Den är hvarken smickrets, eller den enfaldiga ödmjukhetens. Den är sådan, att man tydligen deri röjer bemödandet att vara höflig. Äfven när den höflige har en förtrogen framför sig, när han umgås med ringare personer, än han sjelf, tillåter han sig ingen frihet eller vårdslöshet: kortligen han beter sig alltid så, att vi icke tvifla, det han verkligen vill gifva oss bevis på sin aktning.
Yppas tillfälle att visa någon i sällskapet en uppmärksamhet, så dröjer han icke att göra det, eller tills han derom anmodas; han läser önskningen i våra ögon, och, innan vi tänka derpå, har han redan gifvit oss bevis på sin tjenstaktighet. Men han sjelf är dock tystlåten dermed; han vill icke, att vi skole märka det, och ger samtalet straxt en annan vändning, när fråga blir om hans tjenstfärdighet, eller vi vilja tacka honom derför. — För den höflige är hvarje småsak hos oss vigtig; han förstår konsten att gifva värde deråt; han vet att göra den ena menniskan behaglig för den andra.
Af det ofvannämnda skönjes, att hyckleri, att krypande väsen, smicker och dylikt ej kunna räknas till höflighet. De ådraga sig tvertom förakt; de vittna om en småsinnad, inbilsk och nedrig själ.
Äfven i umgänget med de förnämaste personer får höfligheten dock aldrig förfalla till småaktighet och rädsla. Här måste uppsyn och ton väl röja blygsamhet, men icke fruktan. — Ögonens ständiga nedslående, sjelfförsakelse, lågmäldhet och fruktan att fela mot goda tonen, gör mången menniska fadd och förlägen, så snart hon kommer i stort sällskap. — I umgänget med de förnäma herrske i vår höflighet mer allvar; den bör hafva en mer högtidlig anstrykning, och tillåta oss mindre frihet, än vanligt. Då vi annorstädes i vårt görande och låtande blott uttrycka aktning, så vare det här vördnad; men att nedfalla till låg och slafvisk underdånighet, är oädelt och skymfligt, och väcker blott den förnämes billiga förakt.
Deremot kan äfven den högt uppsatte, — när han ser för sig en person med sann höflighet och som, i det han visar den förre skyldig vördnad, icke förgäter sitt eget menniskovärde — icke annat än skänka honom sin aktning, och tillerkänna honom uppfostran och bildning. Han blir med nöje artig, fryntlig och nedlåtande emot oss. Det smickrar honom att aktas af en bildad man. Han höjer oss upp till sig, och blir allt mer benägen att vara vår gynnare och tillfredsställa våra önskningar. Vi äro honom i hufvudsaken lika; han blyges derföre icke att öfverse med något, som blott i det yttre skiljer oss från honom.
VI.
Det bildade Språket och den bildade Tonen.
I afseende på det förra synes mig följande reglor vigtiga:
1. Man tale grammatikaliskt rätt! Språkriktigheten försummas tyvärr alltför ofta. Vi stå i detta afseende icke sällan tillbaka för våra bildade grannar. I fråga om utländska språk, t. ex. Franskan, Tyskan och Engelskan, aktar man sig noga att begå fel mot nämnde språks grammatik, men anser icke för otillbörligt att vara okunnig i sitt eget språks reglor och derföre utan tvekan begå misstag och fel deremot. Ofta har detta utseende, liksom ansåge man för en skam att tala sitt modersmål rent och rigtigt.