Höfligheten eller Belefvenheten är det synbara bemödandet, att så uppföra sig i ord och handling, att en hvar tror om oss, det vi derigenom vilja bevisa honom vår aktning. Den högsta graden af höflighet är artighet.
Denna skattbara egenskap i umgänget yttrar sig genom blickar, miner, ord; genom ställningar, tjenstbevisningar och handlingar, de der omisskänneligt visa, att vi vilja förekomma andras önskan.
Höflighetens blickar och miner måste fullt öfverensstämma med våra känslor och tankar, med mine och handlingar. Man måste kunna läsa i vårt ansigte, att vi verkligen känna hvad vi göra eller säga, för att vara andra behaglige. Man bör kunna se på oss, att vi gifve akt på det, som kan föregå i andras själ, och hyse den önskan, att de må vara fullt öfvertygade om vårt deltagande.
Vi måste bevisa deltagande, med känsla, rörelse, när anledning dertill gifves; äfven i sällskap med gäckar och dårar måste vår mine vara vänlig och glad. Vår blick, vårt löje får icke vara stickande; de få icke säga, att vi igenkänna och skatta dårskaperna efter deras rätta halt; vi få icke vilja synas visare, än vårt sällskap; nog, om vi ej dela dess dårskaper.
Om ej kall eller bestämd förpligtelse uppfordra oss till tvifvel i fråga om det, som påstås eller berättas, så lemne man en hvar i sin mening, och undvike äfven skenet af att hysa en annan. Ingenting strider till den grad mot höflighetens reglor, som att vilja upphäfva sig till domare och synas veta något bättre än andra. Låt gerna osmakligheterna, fåvettet och osannolikheterna passera; vår motsägelse, vårt tvifvel skulle här, långt ifrån att gagna, endast skada oss; man skulle tillvita oss oartighet, kanske tillochmed grofhet. Men derföre är icke nödigt, att rentaf gifva bifall deråt och styrka gäckar och dårar i deras villor. Det gifves hundrade svar, vi kunna gifva dem, utan att hålla med eller motsäga dem, och utan att hos förnuftigt folk ådraga oss skenet af att gilla och dela deras fåkunnighet. Fall gifvas, då man vid plattheter måste visa den mest spända uppmärksamhet, då man ingalunda får tvifla på sanningen af det som yttras, och då bifall rent af erfordras. Nå väl! man kan i slikt fall gerna tillstå sig undra, att man hittills ännu icke gifvit tillbörlig akt på en så vigtig sak. Detta offer är man andras svaghet och omständigheter skyldig.
Höfligheten ålägger oss vidare, att ej sätta någon bland sällskapet i förlägenhet. Det gifves ämnen, som ej få vidröras i sällskaper, der man ej noga känner hvarann. Hit höra trosbekännelser, religionsbruk, stundom tillochmed politiska åsigter, kroppslyten, vissa älsklingstycken, och dylikt.
Så gifves det äfven menniskor, som i sällskaper vilja hafva sina ögon öfverallt, kasta spejande blickar åt alla håll, vilja se allt, ja äfven begå den oklokheten att underrätta sin granne, det ingenting undfallit dem. De bemärka just det, som andra icke vilja ha märkt, t. ex. hemligt samspråk, oordningar i rummet, fel i klädseln, förseelser emot modet, fel mot etiketten och ceremonielet m. m.
Detta allt är starka förbrytelser mot höfligheten och en belefvad ton; ty den belefvade låtsar som om han ej såge allt dylikt och söker, om möjligt är, att icke se det. Men väl bemärker han allt, hvad man vill hafva bemärkt, om det ej strider mot dygd och sedlighet. Han vet, att på skickligt sätt låta sällskapet förstå, det han har sinne för de personers företräden och lofvärda egenskaper, i hvilkas omgifning han befinner sig. — Han aktar sig noga för hvarje blick, som kunde blifva en förebråelse. Hans blickar uttrycka med ett ord aldrig bestraffning, tadel, förakt, högmod, hån, misstroende eller lömskhet; — dessa blickar såra starkare, än ord och handlingar.
Höflighetens språk är förbindligt. Man säger intet, som kunde vara någon oangenämt; man talar i en behaglig, mild och anständig ton, aldrig om egna, men väl om andras företräden, bland hvilka man vistas. Dock är uttrycket här aldrig öfverdrifvet, aldrig smickrets språk, utan sanningens; det grundar sig mer på erkännande, än på beröm; det synes komma från hjertat och får ej förnärma den tänkandes öra.