Hon är aldrig pratsam, hon talar hvarken för mycket eller för litet, men yttrar allt med öfverläggning. Sina löften håller hon, och dess ord är bergfast.
I intet fall vill hon lysa; hon åsyftar derföre aldrig att vilja fördunkla andra; tvertom söker hon att uppmuntra andras talanger, skicklighet och goda egenskaper samt att förskaffa dem tillfällen att verka. Hon skonar och undviker sorgfälligt all anledning att bringa någon i förlägenhet. Hon trugar sig ej på någon, och fiker icke att hafva sin hand öfverallt med i spelet. Hvad andra söka att dölja, låtsar hon icke märka, och är långt ifrån att vilja beskyllas för nyfikenhet. Vid otillständiga tvetydigheter ler hennes mun icke bifall; vågar hon icke bestraffa med en allvarlig min, så kastar hon blicken till jorden, och synes icke höra på sällskapet.
Motsatsen till stadga är vekhet. Många unga personer tro sig blifva omtyckta, om de ställa sig ömma och smäktande. Detta är redan ett fel hos könet; huru mycket mera då hos mannen, af hvilken åstundas, att han skall handla med fasthet, och att hans uppförande icke må lemna oss i tvifvel, det hans väsende eger denna fasthet i lynnet.
Lika tadelvärdt, som denna vekhet, är också karlarnes bemödande att förskona sitt ansigte. Anblicken af en sådan gäst är för hvarje stadgad person en verklig förargelse. Ynglingar och män förundra och ådraga sig i den tänkandes ögon förakt, om de måla sina ögonbryn eller sitt skägg, dofta af luktvatten, och ständigt lägga munnen i tillgjorda veck. Hvad skall man tänka om en sådan tvekönad varelse? Kan man väl tilltro honom förstånd, insigter och duglighet? Nej! En sådan menniska är en docka utan hjerna; en varelse, hos hvilken naturen måste hafva förgätit sig.
En stadgad person är väl mån om sina anletsdrags regelbundenhet, men bekymrar sig föga, om naturen gifvit honom ett ljust eller ett mörkt skägg. Sitt ansigtes uttryck sätter han i värdighet och själs-uttryck, i en förståndig min. Han är stolt öfver en sund, oförklemad kropp och kan berömma sig, att ej nödgas göra afseende på hvarje årstid och väderskifte. Jag talar dock ej här om en styrka och härdning, som är följden af tungt och groft arbete; jag talar blott om den fasthet, som vinnes genom måttligt bruk af kroppskrafterna. Det är den, som ger mannen ett verkligt behagligt utseende. En nervig, muskulös och fast kropp, ur hvilken helsa och kraft stråla, kasta en ganska ofördelaktig skugga på den fina och klemiga sprätten, som vill bortsmälta i solen, och om vintern behöfver sin värma i öfverplagg.
Vi läsa med bifall i forntidens skrifter, huru angelägen man var, att från ungdomen uppfostra manliga barn till styrka och härdning. Man vet om Grekerne, att de lade synnerlig vigt på kroppsöfningar, på lekar i fria luften, på brottning, kapplöpning och dylikt; att de ansett gymnastik som en väsendtlig del af uppfostran. Men man vet äfven att bland dessa samma Greker voro just de skönaste män, och att Romarne, sedan de följt Grekernas exempel, vunno i skönhet. Med innerlig fägnad se vi de bildstoder och byster, som återstå från forntiden; vi känne vid deras anblick, att mannens fägring består i en stark och vig kropp, som derjemte röjer värdighet och behag.
V.
Belefvenhet och Artighet.
Så väsendtliga förenämnde egenskaper äro till älskvärdhet, skulle vi dock med dem ensamt ej kunna taga oss ut i det finare umgänget, utan med dem bör jemväl höflighet och artighet förbindas.