Man har ej att befara, det ungdomen skall antaga det slags stadga, som fordras af en mognare ålder. Häremot arbetar naturen hos ungdomen sjelf. Det stadgade skick, som behagar hos ungdomen, och älskas af denna, är blott den gräns, inom hvilken ungdomens liflighet och eld skall röra sig.
Man har vanligen dels villande, dels obestämda begrepp om stadga. Man tänker sig derunder något stelt i rörelserna, ett trumpet allvar i blickarne, en löjlig betänksamhet i allt, en brist på deltagande för den yngre verldens nöjen och dylikt. Men detta allt förstår jag icke under ordet stadga. Jag betecknar dermed ett uppförande, hvarmed man genom hela sitt yttre, genom blick, min och rörelse tillkännager, att man icke försummat förståndets och hjertats odling; ett sådant uppförande, att lättsinne, flärd, obetänksamhet och brist på karakter, aldrig kunna oss tillskrifvas, och hvarvid man är försäkrad, att uppmärksamhet och aktning aldrig kunna oss betagas.
En person med denna stadga visar sig ega känsla af sitt eget värde, utan att dervid göra sig skyldig till oblyghet. Då man ser honom hysa aktning för sig sjelf, så kan man ej heller annat, än bevisa honom aktning tillbaka. Men den, som icke aktar sig sjelf, den, som låter drifva gäck med sig och kryper för andra, skördar snart liknöjdhet och smälek.
En följd af och ett kännetecken till stadga är, att man i ord och gerningar icke förfelar medelvägen; att man aldrig gör sig skyldig till öfverdrift eller ytterligheter. Det vanliga lifvet ger tusentals anledningar till häftiga sinnesrörelser. Än har man orsak att glädjas, än att sörja, än att vredgas; man fruktar, hoppas, älskar och hatar. En efter älskvärdhet sträfvande menniska aktar sig, att i denna sinnesförfattning gå för långt. Hon iakttager måtta i allt, och bevisar sig derigenom ega konsten att beherrska sig sjelf. Hon låter sig hvarken hänföras af glädjen eller af sorgen. Hennes vrede blir endast rättmätig ovilja, hennes hat endast billigt förakt. Hon älskar; men hennes kärlek förnärmar icke anständighetens gränsor. Hennes hopp blir ej ett luftslott, utan en efter sannolikhetens lagar grundad väntan.
Den stadga, hvarom här är fråga, sämjes aldraminst med öfverdrifven känslosamhet. Den vet, att tillbörligt bestämma graden af sitt deltagande, och är derföre en afsvuren fiende till all otidig känsloförhäfning. Den håller känslan oupphörligt i tygeln, och lemnar henne blott föga spelrum.
I stadgans karakter får man icke sakna sanningskärlek. Denna måste öfverallt framlysa; känsla, tanke och handling måste verkligen tillhöra en stadgad menniska. Man skall derföre aldrig finna henne saker till öfverilade, ensidiga eller skefva omdömen; hon skall ej förfalla i begäret efter klyftighet, och man skall aldrig kunna märka, att pratsjuka, barnsliga yttranden, eller sådana samtal, de der häckla en medmenniskas brister, ega för henne något intresse.
Det gifves småsaker, hvaröfver vissa menniskor förvånas, och med hvilka deras själ oupphörligt sysselsättes. De berömma alltid med hänryckning tillochmed sådana ting, hvilka knappt förtjena en blick; allt är för dem skönt, herrligt, makalöst, gudomligt. Spetsen af en fruntimmerssko bringar dem i förtjusning, och öfver en hattfjäder råka de ur fattning. Ett narrspel beundra de i samma uttryck, hvarmed de tala om en klassisk skalds verk. Helt annorlunda visar sig här den stadgade menniskan. Hon begapar intet med häpnad; hon är sparsam med sin beundran. Men hennes uppsyn röjer uppmärksamhet, hon ger akt på allt, som sker och talas. Hon motsäger sällan, och äfven vid afhörandet af ett lappri bevisar hon skonsamhet. Hon ler, när den obildade ger till ett gapskratt.
Äfven den stadgade menniskans ton har en egen, behaglig prägel. Den är icke för högljudd, eller skrikande, utan lagom stark och icke lågmäldt; den är mild och angenäm. Hvarken släpande, eller stapplande, hvarken sjungande eller sträf, är den fast och eftertrycklig, alltid afpassad efter omständigheterna, efter känslan; således hvarken enformig eller sömnig; den stiger och faller, alltsom ämne, känsla och förhållanden kräfva.
Känslorna äro hos en stadgad menniska aldrig häftiga, eller svallande; man känner på deras måtta, att det lugna förnuftet vakar öfver dem: de ega värma, men aldrig låga. Hon har endast måttliga sinnesrörelser och affekter; hon omfattar och fullföljer ett syfte icke med häftighet: hon vet att sansa sig, om hennes önskningar blifva ouppfyllda.
Den stadgade menniskan är icke hvar mans vän. Med vår vänskap är hon ej fal. Hon pröfvar den man, som framgent skall bo i dess hjerta. Men har hon en gång valt, då är hon orubblig i sin vänskap, den hon bevisar mera i handlingar, än i ord.