26. Aldrig lägger man före med sin egen knif, sked eller gaffel för andra, utan utbeder sig härtill antingen gaffeln &c. af den, som bör få, eller hviskar åt betjenten att skaffa en ren.
27. Vid bordet visar man sig väl såsom förekommande sällskapsman, men spelar aldrig rolen af betjent; man borttager icke tallrickarna, och uppstiger ännu mindre sjelf.
28. Så ofta man räcker oss en tallrick, mottager man den och afböjer den icke, emedan vår egen ännu är nog ren; ej heller tackar man betjenten, som ömsar tallrickarne.
29. Öfverhufvud borde den sed allmänt införas, att efter hvarje rätt ombyta knifvar och gafflar, och lemna andra, rena, i stället.
30. Man kommer någon gång till bord, der drickandet ännu hörer till den rådande tonen, heldst på landet, och i vissa borgarfamiljer. Saken är i hvarje fall kinkig, då omsorgen för helsa och nykterhet är någonting väsentligt; men å andra sidan sällskapsron kan störas, om gästerna märka, att man ej vill göra såsom de sjelfva. Man tager sin tillflykt till en annan oskyldig list; man uppspäder vinet omärkligt med vatten; man dricker åtminstone ej af alla sorter, som bjudas; man lofvar att framdeles göra bättre besked; man undskyller sig med en ögonblicklig opasslighet o. s. v. Det är oartigt af värden och gästerna att uppmana en hvar till drickande; det borde således icke förtreta dem, att man håller sig inom anständighetens gräns. I värsta fallet kan man hålla något åtlöje till godo, icke ursäkta sig, utan sjelf instämma i skämtet. Ty här, hvarest vi tala om uppförandet i städade samqväm, kan fråga ej vara om sällskaper, der det kunde illa upptagas, om man ginge hem utan ett rus.
31. Opassande är det att fylla glasen ända till brädden; det ser osmakligt ut och gör, att bordduk och kläder lätt kunna fläckas.
32. När skålar drickas, gör man alltid besked, men dricker föga dervid. Här fordras att gifva akt på sällskapstonen. En förnäm person uppmanar man ej att klinga med glasen; man vänte fastmer tills det sker; i sådant fall, är man alltid med artighet dertill beredd. Mest är detta bruk gängse i förtroliga kretsar; men bör äfven der begagnas med måtta.
33. Aldrig må man såsom gäst tillåta sig att dricka den första skålen. Detta är värdens sak. Att besvara den, är förnämare personer förbehållet. — Rätteligen dricker man icke sjelf, när sällskapet tömmer en skål för vår välgång; men väl tackar man omedelbart derpå för den bevisade hedern, och dricker sedan för sällskapets välgång allena.
Men allt detta drickande af skålar och klingande med glasen är någonting så tadelvärdt, att redan temligen allmänt den bättre plägseden börjat göra sig gällande att alldeles underlåta detsamma. Det nödgar att dricka mer, än man vill; det nödgar till qvicka infall och snabba genmälen, hvilket ej är hvar mans sak, och derföre ofta väcker obehag.
34. Vid bordet kunna flera små vedermälen af höflighet och förekommande uppmärksamhet anbringas, dem man ej får försumma. Dit hörer, att man skyndsamt anskaffar vatten, vin, bröd &c. åt damerna, eller att man förekommer den, som gerna skulle vilja hafva något mer af en rätt, som står framför oss, men är för blyg att yttra denna sin åstundan, samt bjuder honom deraf.