17. Saker, som ej kunna styckas, låter man ligga odelade på tallricken. Att afgnaga ben o. d. är för mången en vidrig syn.
18. Man äter äfven så till vida med försigtighet, att intet faller på golfvet, halkar af tallricken, sprättes, spilles eller kullstötes.
19. Om något kringbjudes af en utsökt rätt, som icke i stor myckenhet ligger på fatet, eller är mycket sällsynt, så måste man taga helt litet eller intet deraf, och lemna det åt andra, för hvilka det kanske har synnerligt värde.
20. Serveras en anrättning, den man ännu icke ätit, så låter man icke märka detta, utan ställer sig så bekant dermed, som hade man redan ofta njutit densamma.
21. Är man i tillfälle att visa sig som kännare, så välje man af såser, salater, konfiturer alltid det ädlaste och sällsyntaste. För en bildad man är det nödvändigt att äta förnämt och hafva en utsökt smak. Men befinner man sig i förtroliga kretsar, så förstås, att man äter det, som smakar väl, och ej vidare ålägger sig något tvång.
22. I mindre sällskaper, der värden noga öfverser sina gäster, låter man icke märka, att man icke gerna äter en eller annan rätt. Man sätter honom i förlägenhet, och lätt händer, att han dervid förlorar sitt glada lynne.
23. I sällskaper, der det tillgår med stel formlighet, utbeder man sig aldrig för andra gången af en rätt; i större och mer otvungna kan man vara något dristigare, och gör det då genom betjenten. Men bjuder denne på nytt omkring, så behöfver man icke hysa någon betänklighet, utan taga för sig.
24. Önskar man något vid bordet, t. ex. bröd, vatten, vin, salt, så vänder man sig till betjeningen; man gör det sakta, eller genom ett tecken, och bäst då, när de bjuda oss något.
25. Man må icke begära af någon rätt förr, än mer ansedda och äldre personer tagit för sig deraf. — Vid en måltid, der ingen uppassare är till hands, vänder man sig till den, som sitter närmast fatet och lämpar höfligheten af sin begäran efter den grad af aktning, man är skyldig den person, till hvilken man vänder sig.