7. Oanständigt vore det att vara den första, som börjar äta. Man väntar tills någon af grannarne begynt.
8. Anmodas man att lägga före af rätter, som stå framför oss, så gör man det aktsamt och efter förskärarekonstens reglor.
9. Den bredvid oss sittande damen vill samtala. En stum granne är odräglig, och hon har enligt bruket rättighet att först blifva tilltalad af mannen.
10. Man bjuder henne först af det kringräckta fatet, och ser till, att hon, om icke betjenten går omkring, får de bästa styckena. Att utsöka dem åt sig sjelf är tadelvärdt. Man tage för sig lagom och utan tankspriddhet; men är det motsatta felet begånget, så får det öfverflödiga icke läggas tillbaka på fatet. Man låter det ligga på tallricken.
11. Öfverhufvud bör man söka att ej för mycket nedsöla knif, gaffel och sked. Salt tages med knifven, ej med skeden.
12. Sås-skålar o. a. d. ställas så, att handtaget eller grepen vetter mot min närmsta granne.
13. Man behöfver icke taga för sig af allt, som kringbjudes; sådant skulle röja glupskhet, begär efter slisk och brist på godt lefnadsvett. Man äte och dricke med måtta, tage aldrig munnen för full, gnage aldrig på ben, skäre hvad som ligger på tallricken aldrig på en gång i munsbitar, emedan denna osed röjer en oanständig maklighet eller glupsk matlust. Man tage icke flera salater, sylter, o. s. v. om hvarandra. — Dock bör man ej heller vara för blyg; den goda tonen fordrar aldrig, att man plågas af hunger och törst.
14. Man vise aldrig en synnerlig längtan efter en egen rätt. Dylika småsaker få icke aftvinga oss någon önskan.
15. Många rätter erfordra ett eget handlag, t. ex. ärtschockor, kräftor. Är man dermed obekant, så ser man först på andra och följer deras exempel.
16. Man läre sig att stundom bruka venstra handen liksom den högra, särdeles för att icke falla sin granne besvärlig.