XII.
Uppförande vid bordet.
Man äter med dubbel njutning, om sällskapet eger en städad ton och om värden röjer lefnadsvett och gladlynthet. Vid bordet gifvas många tillfällen att visa bildning. Man kan der göra sig ganska omtyckt, men äfven löjlig och anstötlig. Här alltså några reglor för välförhållandet:
1. Är man bjuden till bords, så infinner man sig noga på utsatt tid, likväl ej för bittida, helst detta besvärar värden, men ej heller för sent, emedan det är högst oanständigt att låta vänta på sig i ett sällskap.
2. Man visar sig, enligt sitt stånd, väl och med smak klädd; man betygar härigenom sin aktning för de närvarande.
3. Det strider mot god ton att göra invändningar mot en anvisad plats. Man kan på sin höjd fint, men kort, låta förstå, att man vet värdera en synnerlig utmärkelse, om en dylik skulle blifva oss visad.
Man sätter sig icke först, utan blott då, när den förnämste, eller värdinnan, eller den dame, bredvid hvilken man kommer att sitta, intagit sin plats.
4. Servetten lägges, till hälften uppslagen, vårdslöst på knäet, dock så, att den ej kan falla under bordet. Att fästa den i knapphålet, eller under hakan i halsduken, strider numera alldeles mot bruket.
5. Man låte ej länge bedja sig att taga något, som bjudes vid bordet. Det är nog, om vi öfverlemne åt båda de oss närmast sittande damerna äran att först förse sig. Att låta faten alltför ofta gå sig förbi, är oloflig blygsamhet och opassande.
6. Man sätter värden i förlägenhet genom att torka skeden eller tallricken med servetten. Sådant utvisar misstroende till dennes domestikers renlighet.