14. Talar någon till oss, så vare man endast öra; man får icke se bort, eller dervid taga sig något att syssla med.
15. Förefaller helt nära oss en löjlighet, som den med oss talande icke märker, så låter man dock ej störa sig, och antager ej någon leende min, helst den talande lätt kunde tro, att vi funne honom eller hans tal löjligt.
16. Man hviske aldrig någon i örat, minst på en dame. Man får icke, stående eller sittande, komma någon nära med sin andedrägt, och man tränge sig derföre aldrig in på andra.
17. Man tale aldrig, utom i högsta nödfall, på ett språk, hvilket ej en hvar i sällskapet förstår. Detta väcker ledsnad, förtret och misstanka.
18. Man tale aldrig för högljudt; sådant är oanständigt samt ger en anstrykning af grofhet. I bildade hus värderar man mildhet i ton och uppförande allmänt. Men väl måste man, när man talar till ett helt sällskap, något höja rösten, för att tala utan ansträngning. Att vara alltför lågmäldt och otydlig är jemväl ett fel mot ett godt umgängessätt.
19. Man falle ingen i talet, ännu mindre motsäge man någon rent af. Ett blygsamt tvifvel bör yttras med artighet.
20. I högsta grad oanständigt är det att skratta högt och plötsligt. Äfvenså undvike man skenet af att synas veta en sak bättre, än andra.
21. Förklare vi något för sällskapet, så måste alla anstötliga och inbilska yttranden undvikas.