21. Man förfelar sitt ändamål alldeles, om man yttrar sina artigheter som en utanlexa; de måste röja besinning och själsnärvaro.
22. Skulle så hända, att någon, som står högt öfver oss, erbjuder oss försteget ut genom dörren så, att vi kunna se det vara hans allvar, så mottager man genast denna heder med en anständig bugning och yttrar dervid t. ex. ”Som Ers Excellens befaller.“ Men är rangskillnaden mindre, så mottager man denna ära icke genast, utan beder den förnämare träda först. Vägrar han det, så buger man sig och säger: ”Jag efterkommer Tit. befallning,“ blir sedan efter gåendet genom dörren stående, och fortsätter sin artighet mot honom. Att rentaf vägra en dylik heder, är småstadsaktigt.
23. Öfverhufvud begås ofta fel af brist på godt lefnadsvett, af en viss ödmjukhet och rädsla, när man är i fall att mottaga en tillbuden heder eller något, som med stor artighet erbjudes. Regeln är, att man nödvändigt mottager det, som efter skedd vägran åter med allvar tillbjudes, och dervid tillkännager, att man vet sig derigenom utmärkas.
XV.
Reglor för ett finare lefnadsvett i umgänget med de Förnäme och Store.
Affärslifvet bringar oss ofta i sällskapsförbindelser med de förnäme och store. En man af verld måste äfven här veta att bete sig tillbörligt, för att äfven i sådana fall väl upptagas och gynnsamt bedömas. Jag har i sådant ändamål samlat nedanstående föreskrifter:
1. Ju förnämare huset är, desto nättare och prydligare vare man i sin drägt, men aldrig öfver sitt stånd.
2. I umgänget med förnäme är stadga en väsentlig fordran. Desse män, som sjelfve bete sig med värdighet och allvar, fordra detsamma af dem, de lemna tillträde hos sig.
3. Hvad som i mindre sällskap går an, är på orätt ställe i umgänget med de store. Här måste all förtrolighet, alla små friheter, all maklighet och oförbehållsamhet aflägsnas; vördnad och högaktning måste framlysa i våra miner, ord och handlingar.