Bland sällskaper äro de ändamålsenligast, der karlarne och fruntimren samtala fritt, men dock anständigt, emedan de mest bidraga till bildning och förädling.
Om männerna bringa rigtigt bruk af språket och regelbunden tankeföljd i samtalsnöjet, så rikta deremot fruntimren språket genom känslans grannlagenhet, genom förrådet af känslor, hvarmed naturen så rikt begåfvat det vackra könet. Önskningen att behaga fruntimren mildrar månget uttryck, förskönar mången form, lifvar inbillningskraften. Karlarne vänja sig vid mildhet i uttrycket, som småningom blir en vana, och ändtligen natur.
Man tror orätt, att egna naturgåfvor, många kunskaper och ett synnerligt behag erfordras, för att i sällskap tala rigtigt och väl. Men naturen har åt en hvar, som är ordentligt uppfostrad, förlänat gåfvan att spela en egen god rol i samqväm, om också icke enhvar kan der utmärka sig. Att rigtigt känna och tänka äro de första och vigtigaste fordringarne, för att tala väl. Småningom finnas allt bättre uttryck, valdare talesätt, finare och mer grannlaga vändningar. Och alltid skall den, som enkelt och klart framställer sin mening, ega fördelen framför en hvar, som ställer sina satser på spetsen och sina ord på skrufvar.
Ett ämnes utredande i samtal är en af sällskapsnöjets skönaste källor; det bör dock egentligen icke med flit uppsökas, utan förekommer bland bildade personer sjelfmant. Men den, som då gör behörigt bruk deraf, skördar genom sanningens och en god saks försvar den herrligaste lön.
Ett hufvudfel i samtal är ouppmärksamheten. — Gåfvan att höra borde redan upptagas i den första uppfostringens system, och upphöjas till en sträng lag. Aldrig skall hufvudet bilda sig hos den, som icke hållits till uppmärksamhet; aldrig skall man sjelf hopsätta en sammanhängande tankeföljd, om man ej vant sig att uppmärksamt följa andras.
Ett annat stort fel är hågen till motsägelse. Det gifves menniskor, som ej kunna höra på, emedan de under den andras tal så ifrigt förbereda sina invändningar, att detta arbete upphettar deras inbillning och tar deras tankar fullkomligt i anspråk. De förstummas således när de måste höra, att de icke gifvit akt på samtalets egentliga ämne.
Det är en egen, men nödig konst, hvartill fordras ett öfvadt tålamod, att höra på ensidigt och okunnigt folk, när de äro af stånd och göra många anspråk. Här är det en stor förtjenst att nedlåta sig till deras lumpna samtal och anständigt taga dem under armarne. Fruntimren länder denna dygd till den yppersta prydnad.
Felet att afbryta andra i samtal står i för nära samband med bristen på godt lefnadsvett, att ej en särskild varning deremot vore nödig. Det gifves dock menniskor, som knappt låta en mening utsägas, innan de genast göra sitt inkast. Åhöraren är genom denna ideernas styckning försatt i ett plågsamt läge, och samtalet kan aldrig gifva ett resultat.
Ett annat, i hemlighet äfven beskrattadt, fel är begäret att höra sig sjelf, och att med egen vältalighet nedsätta andra eller stämma dem till beundran. Detta fel verkar tillika menligt såsom exempel.
Äfven felar man deri, då man sträfvar att sorgfälligt ordna hvad man vill säga. Saken blir derigenom pinsam, uppmärksamheten går förlorad, och den nödiga hållningen blottas på all grace. Säkraste sättet att behaga är, att man öfverlemnar sig åt sina tankars naturliga lopp.