Sällskapsro är umgängeslifvets krydda. Det ges väl en larmande fröjd, som äfven har sina angenäma stunder; men dessa äro flygtiga. Trefnaden åter kan fortfara; den gör ingen missnöjd, och vinner derföre lätt anhängare.
Gåfvan att berätta är ock en välkommen företeelse i hvarje sällskap. Graderna deraf äro många. Det är nödvändigt, att enhvar berättar i enlighet med sitt lynne, sin karakter och sin känsla. Han utbildar endast naturanlaget dertill med smak och utan falsk konst.
Smädelystnad, förtal och sqvaller höra hvarken till den sedliga eller hyfsade verlden, och minst till bildadt sällskap. Det finnes menniskor, som bringa med sig i samqväm en tadelsjuka, och dermed smitta andra, så att man ovilkorligt hänföres deraf. Samtal mellan karlar urarta lätt i politiska debatter, och blifva antingen för lifliga eller för torra. Der mer fruntimmer finnas, än män, splittras ofta konversationen i skilda samtal. Ett sällskap, der några interessanta och snillrika fruntimmer förena sig med ett öfvervägande antal af män, eger företrädet, särdeles om de förena naturlighet och anspråkslöshet med sin bildning.
XVIII.
Några särskildta Reglor för ett godt lefnadsvett bland båda könen, i afseende på åtskilliga mindre förhållanden i sällskaper.
Det hör till den förra sällskapstonen, att icke vara obevandrad i de af modet gynnade kortspel och andra spel. Höfligheten fordrar dervid en noggran uppmärksamhet, tankspriddhet i spel medför icke blott förlust, utan förolämpar äfven de medspelande och stör deras nöje. Man spele aldrig med passion, vinne och förlore med lugn, deltage ej i förbudna spel, och nedlåte sig aldrig till låga konster dervid.
Den sanna höflighetens språk får ej vanställas genom löjliga, orimliga eller af ett felaktigt bruk uppkomna talesätt.
Skrifver man bref, så iakttage man sorgfälligt den städade tonens reglor. Till gynnare tage man det finaste papper, lemne ofvan- och nedantill ett bredt rum, till venster en bred marg, beflite sig att skrifva väl, eller åtminstone rent och tydligt, samt undertecknar sig vid brefvets slut desto djupare, ju förnämare personen är, till hvilken man skrifver.
Att härvid afseende bör fästas å vederbörande titlar och benämningar, är af sig sjelf klart.