Ett vackert, tjockt och hos fruntimren långt hår räknas med skäl till kroppens skönhet. Bland dess många befordringsmedel känner jag intet, som tillförlitligen rekommenderas af läkare. Man nyttje alltså icke något dylikt, om ej en samvetsgrann läkare enligt erfarenheten sådant tillåter. Alltför ofta har man ångrat motsatsen. Håret är en så ömtålig del af kroppen, att det måhända aldranogast röjer dess tillstånd. Fullkomligt sunda vätskor frambringa jemväl ett godt, åtminstone ett sundt hår, och brist på dylika vätskor kunna sannolikt genom ingenting annat ersättas. Likväl är en mindre tät hårväxt icke nödvändigt ett tecken till tillfällig ohälsa. Här göra sig familj-egenheter gällande. Man vill tillochmed hafva anmärkt, att personer af mycken talent sällan ega en stark hårväxt.
Hårets bästa vård består i flitig men försigtig och långsam kamning, stundom i dess klippning, och, om eljest hufvudet sådant fördrager, i dess tvagning och lindriga frottering.
Författaren har hittills talat om ett behagligt yttre, såvidt naturen sjelf bidragit dertill, och såvidt menniskan är i stånd att genom uppmärksamhet och omtanka vidmakthålla och förhöja naturens milda gåfva. Men hvad, om naturen icke danat efter skönhetens former? om hon kanske tillochmed vanskapat, eller om brist på tillsyn, om sjukdom vållat missbildningar?
Svaret för alla dessa fall är lätt, och de härstädes meddelade reglor förblifva, i det hela tagne, alltid desamma. Man iakttage dem, så vidt möjligt är, samt vidmakthålle och förbättre allt, hvad som möjligen låter sig vidmakthållas och förbättras. I utomordentliga fall af verklig fulhet och vanskaplighet, oformlig storhet, eller dvergartad litenhet, må såsom hufvudregel tillstyrkas, att man först och främst icke döljer dessa lyten för sig sjelf eller andra. Man bör i slika fall nödvändigt känna sig sjelf, man bör odla sitt förstånd, bilda sin smak, lära af andras fel, hvilka med oss äro i lika ställning, och se huru dylika personer vinna bifall i bildadt sällskap.
Hvad åter angår verkligt missbildade personer, så bör ett stadgadt och lugnt beteende dem tillstyrkas. Aldrig böra de vilja tränga sig fram, aldrig låtsa som om deras lyte ej vore synbart. Men aldraminst böra de skämta deröfver sjelfva. Ju mer man gör sig möda att bringa ofullkomligheten af sitt yttre i glömska genom företrädets och hjertats egenskaper, ju lättare skola de vinna bildade menniskors aktning, ju angenämare blir det utbyte af ideer, hvartill de uppmuntras, och ju bättre kunna de påräkna öfverseende af andra.
II.
Blickens och minens kultur.
Det gifves menniskor, som afskräcka genom sina blickar och miner, göra sig odrägliga, och dermed kanske gifva anledning till skefva omdömen angående sin karakter, eller åtminstone göra det svårt för andra, att upptäcka deras goda egenskaper.