Den blick, som allmänt behagar, som pryder menniskan i hvarje ställning och förhållanden, är öppen, men icke oförskämd. Det är en blick, som väcker förtroende, låter sluta sig till tänkesättets renhet, samt antyder fasthet i karakteren, sjelfkänsla och medvetande af eget värde. En menniska med öppen blick och min ser en hvar lugnt, vänligt och ödmjukt i ansigtet. Hon blinkar aldrig, hennes öga röjer ingen ängslan, hon är förnöjd, men icke oförskämd, icke fräck eller krypande. Hennes blick åtföljes af ett stilla smålöje, af en mild glädtighet och inre fägnad. En öppen blick är aldrig gapande eller stirrande; denna röjer blott okunnighet eller dumhet. Den öppna blicken är frukten af ett naturligen öppet öga, som hvarken är för stelt eller för orörligt.

Blicken, sådan den hyfsade verlden af oss fordrar, bör vara stadig och lugn, d. v. s. vårt öga får icke sväfva omkring, icke i hvarje sekund dröja vid ett annat föremål, icke blinka, icke darra, när den möter en annans; den måste kunna uthärda denna, utan att vilja sluka honom. Intet är olidligare, än en menniska med ostadig blick. Hon mister allt intresse för oss; vi tillskrifva henne en tankspridd, orolig, obildad själ; ja, vi äro icke sällan böjde att draga hennes sedlighet i tvifvelsmål.

Lika nödvändig är också en blygsam uppsyn och blick för en person med uppfostran och bildning. Den är motsatsen till den anspråksfulla, tilltagsna blick, som vill ådraga sig andras uppmärksamhet, kosta hvad det kosta vill; det är en uppmärksam blick, som röjer ett slags misstroende till sig sjelf. Den är full af saktmod och undseende, men vida skild från den löjliga ödmjukhet, som är skygg för menniskor, alltid blott ser till jorden och tror sig finna sin bestämmelse i stoftet.

Äfven gladlynthet får icke vår blick sakna. En mörk, dyster och sluten blick är vanligen ett ondt samvetes eller en lömsk karakters förebud. Vår blick och min böra utbreda fägnad och glad stämning omkring oss. Äfven i den lidandes blick kan en dylik förnöjelse ligga. Sokrates led mycket, men ändock log hans öga och strålade vänlighet ur hans min.

Blickar, sådana som de ofvan beskrifna, gifva oss äfven en behaglig och angenäm uppsyn, som förenar älskligt allvar med varm inre värdighet, välvilja och humanitet. Dermed afväpne vi frestaren, aflägsne vi smickraren, den lastfulle, dåren och den dumdristige. Med en sådan min göre vi oss öfverallt gällande, omtyckte och väcke aktning för oss. Ansigtet erhåller derigenom öppenhet, vänlighet och får något tilldragande, som omöjligen låter sig beskrifvas.

Huru kan då en sådan min ernås? Hvilka äro medlen, som gifva oss densamma? Jag svarar:

Hjertats förädling och:

de personers efterliknande, som hafva denna min.

Skola våra drag vara blida, menniskovänliga, milda, deltagande, häftiga och förekommande, så måste vi ega sinne för välgörenhet, medlidande, menniskokärlek; vi måste ega dessa sköna dygder, vi måste utöfva dem, vi måste röna det säkra medvetande, de förunna. Vi måste derföre beherrska sinnesrörelser och passioner, samt tända ljus i vår själ. Ju mer vi arbete på vårt inres bildning, desto skönare och mer intagande skola blickar och miner framgå. Men vårt sinne för det goda måste då ega varaktighet, och städse vara verksamt: det bör utgöra ett väsentligt drag i vår karakter; ädelmod, öppenhet, redlighet, välvilja, mildhet i känsla, renhet i tänkesätt, med ett ord: dygd, såsom grundsats och vana, måste hos oss vara förenade, om ansigtet skall erhålla detta uttryck.

Väl får man ej af ett oregelmessigt ansigte, af dystra blickar, af en förvriden min, genast sluta till ett elakt hjerta; ty sjukdomar, olycksfall, elaka vanor, o. s. v. kunna vanställa de skönaste drag; så mycket är dock visst, att, om dessa orsaker icke finnas, regelbundenhet och det sköna uttrycket i minen låter oss med sannolikhet sluta till ett förädladt hjerta. Förställningen, så mycket hon än kan uträtta, förmår dock ej att lägga något varaktigt i blicken, som icke åtminstone till större delen, eller ofta, blifvit rönt.