Oaflåtligt måste vi derföre arbeta på hjertats daning; men då denna utan förståndets odling blott skulle göra ringa framsteg, måste man äfven i detta fall uppbjuda alla krafter, för att blifva rik på nyttiga och sköna kunskaper, samt fast i förnuftig eftertanka.
Härmed förene man sådana personers efterliknande, hvilkas miner och blickar hugnas med allmänt bifall. Man betrakte noga deras ansigte, deras uppsyn, och tage antingen en trogen vän, eller åtminstone spegeln, till råds, för att finna, hvad som kan vara felaktigt i vårt eget; om någonting ännu brister, om vi icke äro dystra, vresiga, vilda, afskräckande, stolta eller fräcka i vår blick; om icke fadda, skefva, oregelmässiga drag inpräglat sig på vårt ansigte. Denna efterföljd af det lofvärda hos andra, och med tillhjelp af en väns granskning, mot hvilken egenkärleken i spegeln ej låter oss blifva känslolösa, skola vi snart gifva vår fysionomi ett förädladt hjertas och ett lifligt förstånds uttryck.
Den, som ej haft tillfälle att förvärfva sig egentlig umgänges-bildning, betrakte, vid sitt inträde i den s. k. stora verlden, noga de personers uppförande, han finner synnerligt eftersökte och värderade, utveckle de dervid till grund liggande egenskaper, göre sig härefter reglor för sitt eget uppförande och uppfostre sålunda sig sjelf till en öfverallt sökt och älskvärd sällskapsman.
III.
Kultur af Kroppens Ställning och Rörelser.
En rak ställning är det första råd, som kan gifvas hvarje hyfsad menniska. Naturen danade oss härtill; ty hon gaf oss senor och muskler att bära kroppen rak och hålla hufvudet, vår gestalts prydnad, upprätt. Hycklaren, lismaren, den skenhelige, och den falska ödmjukheten — dessa alla sticka hufvudet mellan axlarne, och smyga med böjd kropp gata upp och ned. Detta är hos dem icke natur, såsom hos lastdragaren eller den utlefvade gubben, eller hos personer med lång vext, som vårdslösat sin hållning i yngre år.
En hyfsad och klok menniska vill ej gälla för någotdera. Hon skall derföre, så mycket hon kan, hålla sig rak och hufvudet upprätt, hon må gå, stå, eller sitta. Denna rakhet är dock aldrig stel, aldrig oböjlig. Hufvudet är rörligt, men med värdighet och behag; det bugar sig så ofta och så, som det bör ske; aldrig för litet, aldrig för djupt; det hänger aldrig framåt eller åt ena sidan, samt antager derpå sin vanliga, angenäma, raka hållning.
Menniskor, som hafva den fula vanan att gå med framåtlutande hufvud, bibehålla denna ovana äfven i sina öfriga förhållanden, och göra derigenom ett lika vidrigt intryck på andra, som de, hvilka antingen låta hufvudet hänga åt ena sidan, eller kasta det tillbaka — allt bevis på förstämdt lynne, hyckleri, stolthet eller tillgjordhet.