Äfven medlersta delen af kroppen bör äga en fri och otvungen ställning; anständighet, gratie och regelmässighet böra herrska deri.
Händernas rörelse och hållning kan göra oss motbjudande och olidliga, men äfven angenäma och intagande. Såsom något otillständigt, vidrigt och löjligt böra följande oskick betecknas:
1. I sidan stuckna armar. En i hvarje hänsigt förkastlig vana. Man får derigenom utseende af en med grepar försedd kruka, af en trätlysten qvinna, eller en skrytsam tölp, som på söndagen visar sig för folk, utstyrd i en ny jacka.
2. Händernas ständiga gnidning. Det ges menniskor, som icke veta, hvar de skola göra af sina händer, och derföre råka på det infall att alltjemnt gnida dem emot hvarandra. Detta röjer nog liten hyfsning, och att man föga umgåtts med personer af stånd, utan blott med sina likar. Äfven den skadelystne, den hämndgirige och spelaren, när han vunnit, gnider händerna; ett par ytterligare skäl att förvara sig mot denna osed.
3. Rakt nedhängande armar. Man ser ofta personer stå temligen länge i sällskaper, hvilka icke veta att flytta sina händer, särdeles när förnäma personer tala med dem. De låta begge armarne hänga, liksom drogos de ned af tunga vigter. Hela menniskan får derigenom något stelt och tafatt; kroppen förlorar all värdig hållning. Man närmar sig derigenom apan, hvars armar räcka ända till knäna. Det ligger något vidrigt i denna ställning; människogestaltens skönhet går dervid alldeles förlorad.
4. Tuggning på naglarne. Vi torde blott behöfva nämna denna ovana, äfvensom några andra dermed beslägtade sorter, nemligen:
5. Vrickning med fingrarne.
6. Tummandet eller snurrandet med dem.
7. Fäktning i luften med händerna &c. — för att visa oanständigheten af dem alla.
8. Snarlik med de nyssnämnda är ovanan att slita och rycka, i bästa fallet att trefva och känna på kringstående personer. Herr N. N. berättar oss en händelse för dagen; men knappt är början gjord, så har han bläckhornet i handen, utan att veta det, och spiller en dryg portion derur. Nu tar han sin näsduk, slår knutar derpå, och fortfar dermed i sin berättelse, utan att låta störa sig. Nu rycker han mig i urkedjan, får tag i min rockknapp, och vrider knappen så länge omkring, tills han slutligen lossnar. Nu lagar han sig till, att bereda en annan knapp samma öde, och jag, så framt jag icke vill se min rock blottad på sina knappar, måste draga mig tillbaka och gör den sällsamme upptågsmakaren derigenom en stor fägnad. Men han vet genast råd: han griper efter en dame; hans hand invecklas oförmärkt i hennes hufvudbonad, och snart får man se lockarne, som pryda den sköna pannan, upplösta mellan hans fingrar och liksom utbjudna till salu.