9. Ovanan, att alltför sorgfälligt dölja händerna i klädesplaggen.
10. Flera löjliga sätt att hålla händerna och röra dem. Hit hörer en öfverdrifven gestikulation. Man inbillar sig kanske en, i den hyfsade verlden likväl okänd, grundsats, att hos en lefvande varelse måste allting vara lif, och bemödar sig derföre, att med hvarje ord tillika göra en åtbörd med händerna, som skall närmare uttrycka tanken. Men kanske är det också en qvarlefva från charlataneriets tider, då man satte stort värde på, att med händer och fötter gifva eftertryck åt det man sade, emedan det i sig sjelf hvarken egde kraft eller lif.
Föredraget i sällskapslifvet fordrar alldeles ingen aktion, ty här är icke fråga om att väcka sinnesrörelse eller passioner hos de närvarande. Om aktionen här nånsin är nödig, så bör hon användas sparsamt och på ett passande sätt; men blir annars löjlig. Så skratta vi med skäl åt den, hvars händer oupphörligt måste blifva tolkar af hans ord; åt den, som, när han talar om hufvudet, om förståndet, om själen, genast far med handen åt hufvudet; som ej kan nämna orden kärlek, vänskap &c., utan att göra en rörelse åt bröstet, och vilja hemta sina uttryck liksom ur refbenen. Man vet icke rätt, hvad man skall tänka, när någon icke vet att säga något artigt, annorlunda än så, att han sticker högra handen bakom vestryggen, med venstra handen nappar i halsduken och svingar omkring med ena benet; eller, om han vill berätta något, dervid ständigt leker med urkedjan.
Jag skulle aldrig sluta, om jag ville granska alla de fel, som så ofta begås med händerna. Af det anförda skönjes, att det verkligen är en konst, att härutinnan uppföra sig med värdighet.
Men man inhemtar denna konst väl endast i den fina verlden och småningom. Här måste man vara helt och hållet öga, och man skall varseblifva mången hållning af handen, som kläder förträffligt. Saknas tillfälle härtill, så tage man denna undervisning på theatern af goda skådespelare.
Hufvudregeln för all hållning af händerna är, att den bör vara fullt naturlig, osökt och ostuderad samt ingalunda får med flit väcka uppmärksamhet.
Om rörelser och vändningar, med måtta och behag använde, skola blifva oss naturliga, så måste vi ofta öfva oss deruti, för att blifva fullt förtroliga med deras rätta och obehindrade bruk, så att ingen märker den möda, de oss tillskyndat.
Det är ganska rådligt, att vid sådana öfningar framträda för spegeln, om man är ensam, eller företaga dem under en bildad väns ögon. Man betrakte honom såsom en fremmande, för hvilken man vill synas med bifall. Man tale till honom, berätte något för honom, och göre dervid de åsyftade rörelserna. Hans kritik skall snart säga oss, om ännu något brister, och hvilka förbättringar våra vändningar ännu behöfva.
Uppläsandet af goda pjeser, dem vi sett på theatern, förenadt med någon aktion, är ett förträffligt medel att blifva mästare öfver sina händer.