SIGRID.
Ah!
STÅLARM.
Nåväl, betänker du dig än?
SIGRID. Låt mig inför Guds moder hålla här min bön; se'n skall jag svara dig.
STÅLARM. Farväl till dess! (För sig) Som snäckans pärla gömmer sig för dagen och blygsamt drömmer i sin egen glans, hon sluter tyst sin kärlek i sin barm, min goda dotter! (Går).
Åttonde scenen.
Sigrid (på knä för Mariebilden). Katri (senare).
SIGRID.
Heliga Guds moder!
Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
min moder blef; så hör min bön, som fordom!
Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
KATRI (smyger sig in bakom pelarena). Hur länge skall jag sörja i min själ, och ängslas dagliga uti mitt hjärta, hur länge skall min ovän sig förhäfva?
SIGRID. Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var engång mitt hjärta. Tyst det blöder nu, du heliga Guds moder, gif det frid!
KATRI.
En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
Tyst! Skrämmas skall hon, om hon mig blir varse.
Ej för att böner höra, hit jag smugit.