Alt hvad vi på jorden äge, det är alt förgänglighet. Hvad vi timligt öfverväge, är ostadig stadighet.
om jag icke själf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min plikt och har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
Andra scenen.
Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer förklädd från vänster).
FÅNGVAKTAREN.
Ni, herr Olof Klaesson?—Ni lefver?
OLOF KLAESSON.
Tyst! Låt mig träffa min bror.
FÅNGVAKTAREN.
Men'
OLOF KLAESSON Var lugn för din tjänst. Jag ämnar icke befria honom. Så väl har han utfört sin sak, att han icke har något att frukta af segraren.
FÅNGVAKTAREN. Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag är ett, liksom ni och ert svärd. Jag är en hård järndörr, bara en hård järndörr och sätter ingen in, ej häller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra världen, men hjälpa ut någon därifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr.
OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig själf i stället.