STÅLARM.
Tillbaka helsa till din amiral
Och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
Är af vår landthär slagen och fördrifven,
Och att han derför må ta sig i akt,
Om han vill hoppas att sin flotta rädda.
Säg det åt honom, han på mig skall tro
Med lika mycket skäl, som jag på honom.
PARLAMENTÄREN.
Det svar var väntadt af ert öfvermod;
Hör derför hvad till sist jag nu er säger.
Om längre med ert trots ni retar oss,
Skall amiralen de af edra vänner,
Som följa oss från Kastelholm som fångar,
Halshugga låta och till er varnagel
Fastspika deras hufvuden på pålar
Midt i er egen åsyn, för att så
Från blodig talarstol för er predika
Med skräckfull död er egen framtids dom.
Betänken er! Det gäller deras lif.
JOHAN FLEMING.
Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
Din hvita fana rodnar utaf blygd
För sådant tal; vanhelgadt är dess skygd.
STÅLARM.
När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta,
Med makt och ära stå på slumpens spel,
Ett menskolif en småsak blir, ett öre
På tidens raffelbord. Jag offrar dem
Som mig de offrat, om på dem det gällt.
Fäll ner din hvita fana, skynda dig
Tillbaka, om du döden undgå vill.
Det enda svar, vi ha på sådant tal,
Är ärligt motstånd uppå lif och död.
PARLAMENTÄREN.
Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!