(Stiger ner bakom muren.)
JOHAN FLEMING.
Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
Vi kunna skåda bort till andra stranden.
Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
Ej så våldföra sig på fångne män!
(Stålarm och Johan Fleming gå.)
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
Ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
Af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
Han sig ett beläte, för hvilket han
Sitt offer tände — och det nämnde Äran.
O, hvilken herrlig afgud! herrlig är
Med herre slägt, och Kain han var på jorden
Den förste herrn. Det var en snillrik karl!
Så konstigt skapade han denna afgud,
Att just i den man dyrkade sig sjelf,
Som om den varit bräckligt spegelglas,
Och dock står den ännu. För dig, o, ära!
Jag lefver, dör! — "För dig, o, ära! slår jag
Min bror ihjäl!" — "Jag tackar er så mycket,
Er äran är!" — Ha, en ironisk Gud! —
Och verlden har han bunden uti kedjor.
En broder hade Abel, Seth vid namn,
Hvarföre hämnades han ej på Kain? —
Det var en stackare! Hvarföre smög han
Ej in i Kains palatser och sin knif
Högg genom ryggen in allt till hans lefver?
Han ämnade det kanske, smög sig in,
Såg Kains afgudabild, förtrollades
Och föll i stoftet neder, ångerfull.
Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor,
J blodiga? Ej sannt, J alla andar,
Som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
Der edra ben, ombundna än af kedjor,
I mörkret lysa! — Hämnd! Hämnd! —
Tyst jag kommer;
Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
Vår nästa natt skall bli min första dag!
(Går.)
Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING.