DANIEL HJORT.
Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej
Från slottet, fast jag kommer derifrån.
Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn.
Dagsgammal är jag, fast en man till år,
Och mer än tusen lif jag gäller dock
För eder, hertigens och folkets sak.
SCHEEL.
Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man
Blott fatta kan, att ni från slottet är,
Det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
DANIEL HJORT (upptager sin ring).
Du ring, blif du min förespråkare!
O, stod här hertigen för mig som ni,
Och denna ring jag lemnade åt honom,
Som nu åt er, han visste hvad den gällde.
SCHEEL (betraktar ringen).
Det är min hertigs vapen.
DANIEL HJORT.
Denna ring
Han åt min far engång som minne gaf;
Som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,
Hans sak, hans hämnd.