Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
Ehur' det snart får skäl; besättningen
Gör myteri, står trotsig vid kanonen
Och skjuter ej; förräderi kringsmyger,
Insnärjer oss.
EBBA FLEMING.
Och ingen hjelp från Polen.
JOHAN FLEMING.
O, Sigismund!
OLOF KLAESSON.
Så återstå dock vi.
STÅLARM.
Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
Vi, öfvergifne och förgätne här!
Ha, Sigismund, är detta lönen då
För all den trohet, vi emot dig visat!
O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
Som drifver barnet att sin fader hylla,
Att såsom yngling vörda än hans svaghet
1 gråa hår och skydda dem för skymf;
Den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
Dock stiger, då den böjer undersåten
För kungen ned att honom dårligt dyrka
Som landets fader och sin äras borgen!
O! att vi qväst den, såsom hertigen,
Som alla andra, och vår egennytta
Sått ner i upprorsandans feta jordmån
Och skördat der vid packets jubel nu; —
Då hade vi ej öfvergifna stått
Med bruten lit och ensam, sviken tro!