Och hvarför?
Rår du väl för, att ej jag dig var kär
I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta,
Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
Ej göra det.
SIGRID (för sig).
O, om jag hade mod
Att säga honom allt!
JOHAN FLEMING.
Jag går att ställa
I ordning slupen till din affärd nu.
Farväl så länge!
(Går).
SIGRID.
Gå ej, Johan! Ah!
Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
(betäcker sitt ansigte med händerna)
Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat
Mig i det onda hjertats våld! — Se der
Den hvita kransen på Mariebilden!
Är jag lik den, som kransen fordom band?
Ja, som den brutna rosen är den friska.
Femte Scenen.