(Sigrid går).
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er låta dö och dö med er,
Med hertigen och allt i samma lågor? —
Så vore striden slut och allting slut,
Så finge jorden frid, och döden bredde
Det tjocka täckelset, som hålla skall
Till domedag, uppå min hemlighet,
Och alla dessa synder, fienders
Som vänners… Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
Som hänger öfver tusen hufvuden,
På spindeltråden af min svaga vilja!
Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför
Ej forsar de förtrycktes blod med storm
Från hjertat upp till hjernan genom mig,
I afgrunden har himlen dykat ned
Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick.
Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
Att intet annat utom dig den vet,
Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot
Och lär det endast slå på din befallning!
Sjunde Scenen.
DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
STÅLARM (i samtal med en officer).
När jag var barn en tvillingsbror jag hade,
Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
Ifrån att komma i den svarta jorden.
Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
Som barn vi önskat, ofta se'n besannas;
Ty nu vi resa genom luften rakt
En ginväg öfver jorden bort från lifvet.
Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
För hedern, lifvets vin och ärans perla
I botten uppå lifvets bägare! —
(Alla dricka).
Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
OLOF KLAESSON.
Ha alla sina bägare? Se här!