Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
Så hören ock den djupt föraktade —
Den djupt föraktade, hvars fostran till
En ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
Man trodde sig fullbordat och försäkrat.
Man derför tog mig, derföre man qväfde
Min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
Höll svärd på afstånd, nyttjade min hand
Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst.
Till tvifvel, sjelfförakt och liknöjdhet
Man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
Så långt man fått mig, solade man stolt
Sin äras glans emot min ringhets natt. —
Då kom till mig en oförväntad gäst.
Ni minns den gamla qvinnan på er fest;
Sin son hon sökte der, den siste af
Det folk, som gått igenom er i qvaf.
Med henne vid sin faders graf han stått,
Och denna graf var en schavott.
Med eder har han gått i gyllne sal,
När uti fängelsernas grymma qval
Hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
För det de för sin rätt, sin frihet stridit.
Mot er i döden än sitt trots han bär,
Och denne son, — i kedjor står han här!
JOHAN FLEMING.
Hör opp!
SIGRID.
Du öde!
JOHAN FLEMING.
Lögn!
SIGRID.
Nej, honom hör!