Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
Sin hämnd till min förtviflan öfver er.
Och det försmådda hjertat, det fick ro
Och tviflet flög och tanken fick en tro.
Jag hade intet svärd, jag hade ord,
Jag hade ingen makt, jag hade list,
Och se, jag bragt er dock till fallets rand!
Och fast ni bundit mig i kedjors band,
J kunnen icke kedja sanningen;
Och fast mitt brott mig för i afgrunden,
Guds dom i samma eld er rycka skall;
Och fast J bringen hertigen till fall,
J kunnen ej förgöra lif och ljus.
Ja, störta slottet, er och oss i grus! —
Ersättning en gång efterverlden tar!
(Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgången. Svärdsgny och röster.)
JOHAN FLEMING.
Vårt svar! — Signaln det var — till domen far! —
RÖSTER I HVALFVET.
Hell! Hertigens är segren!
DANIEL HJORT.
Håll!
SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och kastar den blixtsnabbt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk. Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter).