DE FÖRRE. ARVID STÅLARM (från dörren till venster).
FÅNGVAKTAREN.
Herr öfverste, kom ut.
Jag har ett bref till er.
(Lemnar det.)
STÅLARM.
Från Sigismund!
Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm…
Vi tacke dig för… gerna ville vi…
Har icke kunnat sända någon hjelp…
Vi tvifle om… mitt öga sömnlöst är
För allt det blod, som fåfängt blifvit gjutet…
Farväl, mitt Sverige!… hellre håller jag
Den sanna läran och förlorar kronan…
Förr'n för min skull norden sönderremnar…
Jag i min oväns hand det lemnar…
Må Gud omvända det… kom hit till mig…
En tacksam kung i Polen väntar dig."…
Det var det sista. Krossad såsom fader,
Med ära fläckad af mitt eget barn,
Besegrad, fången; — detta måttet rågat.
(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar, vacklande, återgå till sitt fängelse.)
HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
Här är en skrift, som också gäller er —
Ej från en kung, men från er fosterjord.