Hvita skepnad ifrån fordom, flydda tiders fallna borg,
Der du blickar öfver fjärden, allvarsam och full af sorg,
Monumentet uppå grafven, inom hvilken sekler gått
Till att luta trötta hufvun, — men der ingen ro de fått!
Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens våg,
Och så sällsamt klingar sångens djupa röst uti min håg;
Ifrån nattens tusen stjernor blickar ner en evighet
Uppå menskotankars svaghet, menskoverks förgänglighet.
Hör din grafsång sjunger böljan, nattomskymd vid grustäckt strand,
Och dödsfacklan lik går månen upp vid dunkla skogars rand;
Brusten är din sköld och krossad, vapenlös och svag du står,
Och det enda, som dig egnas, är en minnets vemodstår.
Och ändå hvem älskar icke dina fallna murars grus?
Du har skådat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus,
Du har sett dess första strimma i vårt än så mörka land,
Du har värnat korsets fana på vår vilda, öde strand.
Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark,
Du för nattens anfall värnat dem så segerstolt och stark,
Suomis skönsta minnen fläta kring din hjessa rikt sin dag,
Himlens ljus och återspegling, religion och rätt och lag.
Du var skölden, du var svärdet, — ljust och herrligt var ditt mål,
Och du bjöd så gladt för segern fram ditt bröst af sten och stål;
Stenen ramlat, stålet rostat, men den hand, som höjde dig,
Vakar ännu öfver folken mäktig och evinnerlig.
Veteranens jul.
Af stjernor hvalfvet gnistrar, mörk den gamla skogen står;
Der glimmar i dess gröna skägg så mången frusen tår.
Så tyst, så hemsk är nattens frid på snöbeslöjad mo,
Och björn och varg blott fira här julkvällens säkra ro.
Då ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg,
Hvem söker här från byn så långt en svår och enslig väg?
Hvem djerfves störa furans lugn och nordens frusna fläkt
Och värma drifvornas demant med lifvets andedrägt?
Det är en gammal veteran från Finlands sista strid.
Der går han fram, en skugga af förgätna hjeltars tid;
Men än så hög, men än så varm att hvart hans blickar gå,
Der skyllrar furan vördnadsfull och drifvan blixtrar då.