På mossig sten han sätter sig, och hjessan silfverljus
Så skönt och tankfullt böjer sig vid höga furors sus.
På kinden rullar tyst en tår, men ögat hvilar gladt
På högtidslugnet alltomkring i stilla stjärnljus natt.
Då talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud,
Du fura mörk, du natt så skön, du vildmark i din skrud!
Jag känner dig igen, mitt land, säg, känner du också
Din unge kämpabrudgum i den trogne gubben grå?
Ack många år ha flytt, sen sist jag såg en natt som nu.
Mitt hår blef hvitt, min panna blek, — blott evigt ung är du;
Ännu så ung, så skön som då mitt svärd för dig jag drog,
Och varma, röda kyssar af mitt hjerteblod du tog.
Det är förbi sen många år; ett annat slägte står
Med annan håg, med annat lif i Suomis nya vår.
Den strid de kämpa är ej min, — ty evigt, hvart jag går,
Bland brutna svärd, förspilda lik, vid Oravais jag står.
Nyss satt ock jag en vördad gäst på stugans halm hos dem,
Såg hopp och glädje bo ännu i finska hyddors hem.
Än ville ock jag se engång
Och helga drifvan med en tår, som förr med blod så gladt.
Han talte så, — men matt han log emot sin ungdomsbrud,
Sitt vackra finska fosterland i vinterns högtidsskrud.
Och hur han såg, — en glädjetår så ljuf hans öga fällt,
Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst försmält.
"Förtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sjö.
Jag kan ej gå, — haf tack, o Gud, för att jag här får dö!
Trött får jag luta grånad lock mot Suomis silfverbarm,
Så trött som bössan fordom sof från striden på min arm.
Och skogen skall omkring mig stå ett ståtligt monument,
Den gamle gråe krigarens, som knappast någon känt;
Och furorna de sjunga då en psalm högtidelig
Och natten kastar ned sitt dok, — mitt land, Gud skydde dig!"
Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blott
Och knäppte sina händer hop och slöt så lugnt och godt.
Men skogen kring hans dödsbädd stod i stjerneglans och sken
Med julljus utaf silfver på hvarenda grönklädd gren.
Vid Schillersfesten i Helsingfors