den 10 November 1859.
"Till fest!" från land till land ett rop, ett gensvar mäktigt går,
Och konstens tempel öppnar sig och högtids smyckadt står,
Och folken skönt förena sig båd' när och fjerran från,
Att minnas tidens störste tolk och sångens bäste son.
Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann,
Uti din sång så hög och fri sitt skönsta uttryck fann;
Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp,
Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp.
En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens strid
För friheten och sanningen, för andens ljus och frid;
Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang,
Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang.
Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land;
För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand.
Ryck det ej bort från folken mer, — odödlig är dess gång;
Det blommar der i evig sol af Schillers sköna sång!
När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans,
Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans,
Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst,
Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst.
Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken opp
Med morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp,
Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,
Och, mäktig stora värf och mål, lycksalig kände sig.
Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,
Din sång har menskligheten qvar och den kan ej förgå;
Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,
Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick.
Svenskan och Finskan.
Svenskan.