Visade dig himlens ljus,
Jordens skuggor, marken grön,
Fradgans snö på vågens brus,
Klippans form så vild och skön,
Ut med dig på fältet gick,
Och med varma kyssars brand
Gjöt jag kraft uti din blick,
Gjöt jag styrka i din hand.
Minns du hur du svor att mig
Öfver allting hålla kär,
Minns du hur jag svor att dig
Evigt, evigt blifva när.
Ve dig, stolte menskoson,
Trodde du jag var din slaf,
Då till låga fröjders lån
Du en himlens ande gaf!
Icke till din ära, nej,
Steg jag ner ur gudars sal,
Till en sjelfvisk njutning ej
Tom, bedräglig, falsk och fal,
Till det skönas ära blott;
O för vanskligt det består.
Lef det lif af jord du fått!
Jag till himlen återgår!
Marssnön.
Den svala snön derute faller
Och täcker marken mer och mer,
De lägga sig de hvita stjernor
I hvarf på hvarf längs jorden ner.
Håll slutet än o, vår! ditt öga,
Sof godt i blid och vänlig snö —
Dess mägtigare skall du blomma,
Dess rikare skall sen du dö.
Vågen.
Fall unnan klara bölja!
Hvi skall du rastlöst skölja
Väl längre klippan så?
Hur än din tår den höljer,
Hur den din suck förföljer,
Förblir den hård ändå.
"Jag kommit och jag ilat,
Jag stormat och jag hvilat;
Blef klippan större? nej!
Ren föll en gång från randen
En skärfva ner i sanden.
Jag faller unnan ej."
Den fromme.