Hvad flammar der
I dunkel dal?
En grön signal,
En varningseld!
Det fara är.
Du slaf, tag rast,
Du fart, blif fälld!
Var aktsam blick! —
Ett sidokast,
En enda klick —
Vårt stolta tåg
I stycken låg.
För tusende
Nu väl och ve
Stå i min hand.
Allt är så tyst,
Ej knäpp, ej knyst
I graflik natt.
Och facklans brand
Så hotfull står,
Och bäfvande
Med fart så matt
Wagongen går.
Den dystra eld
I dunkel däld,
Som qvar oss höll,
Nu äro vi
Igen förbi. —
En daggtår föll.
Det ljusnar ren.
Ett rosensken
På skogens topp
Den mörka står.
Bakom oss går
Visst solen opp.
Flyg åter nu,
Min eldhäst du,
Med dagens lopp
Mot fält och bygd
I verksam dygd!
Hvad stim och brus
Ur grönklädd dal
I morgonbrand!
Godmorgon ljus
Och folk och land!
Der är station.
Ljud högt signal
I klarnad zon!
Geniens hämd.
"Ställ i dag till mig din gång!"
En artist jag bjuder på.
Han skall under vin och sång
Mig en tafla måla få.
Allt i ordning ställes nu.
Konstnärn midt i laget står,
Och på timmar sex å sju
Verket helt ur penseln går.
Hopens bifall sorlar gladt:
Skål, du målar som en karl!
Penseln kastas, med ett skratt
Han det fyllda glaset tar.
Muntert flyr nu qvällens fest,
Tills med fröjd för flera dar
Tumlar bort den siste gäst —
Ensam blifver konstnärn qvar.
Och med lampan i sin hand
Vid sitt nya verk han står;
Dystert mörknar ögats brand,
Handen öfver pannan går.
Kallt på honom taflan ser,
Den ej lif för honom har;
Ej han kan förtjusas mer —
Icke som i fordna dar.
Och han säger vemodsfull:
O, hvart flög du fantasi?
Ej vi ringar hytt af gull,
Skulle dock jag sviken bli?
Ej så falsk jag trodde dig,
När i fordna dagars lopp
Du allena satt vid mig,
Full af kärlek, tröst och hopp.
Hastigt af en sol i glans
Som försvunnen taflan är.
Och i silfverskrud och krans
Står en himmelsk genie der,
Och hon talar: bröt väl jag?
Rösten klingar som musik,
Öfver rosigt sköna drag
Dallrar tåren klar och rik.
Jag har kysst din barnamund,
Jag dig vaggat mången gång,
När din mor i nattens stund
Slumrade ifrån sin sång.
Jag var med i hvar din lek,
Märkte när du var allen,
Satt med dig, när dagen vek,
Drömmande vid brasans sken.