Vi ge det en glans så underbar,
Som menniskans hjerta alls mäktigt drar.
Hon störtar efter dess granna glöd
Från sol och himmel, till natt och död.
Det fäller svärdet ur hjeltens hand,
Det bryter ed och förråder land,
Förgiftar kärlekens rosenband
Och skapar stöld vid Guds altarrand.
Det dödar oskuld i tärnans barm
Och gör sen själen på tro så arm.
Det bräcker ynglingens glada mod
Och sprider is i hans varma blod.
O, glimma metall! i gnistrande prakt!
Du hatets hammare! dåna med makt!
Förderfvad menniskors ätt förgår,
Och jorden åter engång blir vår!
Lokomotivförarn.
Ej ro, ej rast.
Med blixtens hast
1 kolmörk natt
Vi flyga fram.
Se, trädets stam!
Hör bergets skratt
Vid färdens skalf
I klyftans hvalf.
Der lyser matt
Signalens eld
I fjerran däld.
Framåt, framåt
På mäktig stråt
Du jättehast,
Som frustar dof,
Vid vagnen fast.
Den kraft, som i
Naturen sof,
Vi gjorde fri;
Då eld och haf
I brudsäng smög
Intill hvarann,
Och kyssen brann!
Och ångan flög
Med bådas makt
I silfverprakt
Ur kampen opp.
I jernfast kropp
Till evig slaf
Vi bundit den.
Du rasa må,
Du gudason,
Att fri igen
Vårt verk med dån
I stycken slå.
Ju mer du slår
På fängslen, se!
Dess raskare
Det framåt går.
Då svigtar bro
Af fur från mo —
Ett bergfast värn —
Likt lösan sand.
Då gnisslar tand
Af härdadt jern.
Du vrider vals
I sömnlös natt
Med dystert knot,
Med mägtigt hot;
Men på din hals
Har tanken satt
Bevingad fot.
Mer snabb än du,
Mer stark ännu
Är den ändock,
Och dag och natt
Arbetar ock.
Och jord och haf
Och lif och graf
Ge den sin skatt
Sen tusen år —
Och den är vår!
På segerstråt,
I facklor tänd,
Oss följ, framåt
Med stormens dån,
Du gudason,
Vid hjulet spänd!
Triumfhvalf stå
De sprängda berg,
Och gnistor slå
I brokig färg
Som blommor på
Den väg vi gå!
Då blir hvar vagn
En segervagn,
Som bärer fram
Vår stolta stam —
Och menskors slägt
I kungaprakt,
I tiggardrägt
Ser stolt sin makt.