I glada vänners fria lag
Jag glömde mången tråkig dag,
Och drufvan göt sitt varma blod,
I eld och rosor kinden stod,
Och hoppet log och sången klang,
I fröjdraketer tanken sprang,
Ej hängdes nånsin läpp. —
Nu pluggas Brunérs grammatik hela dagen,
Så gamla magistern får ondt uti magen
Och tyst tar i skåpet sin knäpp.
En fröjd ändå på gamla dar
För tråk och bråk mig ersatt har:
En näsvis pojke nyss i kolt
Framför mig står som yngling stolt,
Och trycker gamla lärarns hand,
Sin framtidsdröm med blick i brand
Han täljer, tyst jag hör.
Då värmas de gamla, försoffade sinnen,
Då vakna de eviga, älskade minnen —
Jag ej med en suck honom stör.
II.
I toner, i toner
Finns frid och finns tröst,
För blödande hjertan
I tviflande bröst.
Det outsägliga.
När något skönt oss möter och förtjusar,
Okufligt ett begär betar vår själ,
Att af den glädje, som osa då berusar,
Åt verlden som en broder gifva del.
Från suck till blick, från blick till sång — dock orden,
Hur rika, böjliga de vara må,
Hur de ta skatt från himmelen och jorden,
De ingen känsla tecknat fullt ändå.
Ett outsägligt finns i fröjd som smärta,
En perla, sluten för hvar kunskapstörst,
Gömd innerst för oss sjelfva i vårt hjerta —
En fond, som bortom grafven öppnas först.
Det är det eviga i menskosinnet,
Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig
På hoppet, som vill vissna, och på minnet,
Som annars blektes här på skuggors stig.
Det kan ej höras. Beethowen ej skrifvit
Så djup musik, som klingar i oss då,
När sjelf vår själ ett strängaspel har blifvit,
Och högste Mästarn spelar deruppå.
Det kan ej målas. Så ej färg sig bryter
På konstnärns duk mot ljuset ren och skär,
Som detta skimmer, hvari verlden flyter
För våra ögon, då det drömmer der.
Det bor i hjeltens blick, då han i striden
Sin glafven för. Ej ser han blod och mord,
Men bakom purpurskyar ser han friden
Och döden ej, men frälsad fosterjord.
Och det är det, som himmelskt skimrar i
Den frommes öga, när ur stoftet fri
Sitt lif han öfverskådar sista gången
Och lyssnar ren och ler mot englasången.
Och det är det, som bor i ungmöns dröm,
Då af sin kärlekslycka ljuft medveten
Hon talar med en blick som lifvet öm,
Som grafven stum och rik som evigheten.
Dvergens hämd.
Det ståndar en dverg i bergets natt.
Han hamrar och smider på guldets skatt,
Det glöder, det hvitnar på gnistrande häll.
Han hånler och sjunger med röst så gäll:
Från sol och värme och blommor och träd
Oss menskorna drifvit i bergen ned.
Vi hata den stolta, den roflystna ätt,
Vi hafva ett tärande gift dem beredt.
Vi smida i tjellen det flammande guld,
Som menskan förderfvar och störtar i skuld.
Vi hafva i vilda, stupande schakt
Försåtligt skymtande ned det lagt.