Englarna.
Du min hulda, sköna engel!
Jag som fästman sjöng hvar qväll,
Och min engel var en liten
Dygdeädel, täck mamsell.
Snart min hulda, sköna engel
Blef min egen muntra fru,
Och vi glömde hela engeln
För det enkla "kära du!"
Hur det gick och hur det hände,
Hon en liten gosse fick.
O, du lilla, söta engel!
Nu det hette hvart man gick.
Snart den lilla, söta engeln
Blef en bengel, stor som jag,
Och nu har han sjelf en engel,
Som han tillber natt och dag.
Den lyckliga familjen.
Den äldsta sonen en morsgris blef,
Den andra lat uppå gatorna dref,
För trolös fästmö den tredje dog,
Den fjerde henne till hustru tog,
Den femte kastad på gillstu'n blef,
Den sjette och yngste verser skref —
Och fadren skrek: o, dog jag så visst!
Det värsta, det värsta det kom till sist.
Skolfuxen.
Jag var i fordna dagar kung,
En kung så säll, då jag var ung.
Mitt rike var den hela verld,
Jag tog den in med tankens svärd,
Och sanning, frihet, ljus och rätt
Jag strödde kring så lätt, så lätt.
Nu — vill min bild du se?
Nu sitter jag vresig och gnatig och bister,
En lärd och förtorkad och fattig magister —
Och "buffeln" jag kallas på spe.
Jag hade förr ett ideal,
En ros så skön i bortgömd dal.
På glädjens ban, på sorgens stig
Hon följde lika vänlig mig.
Fast ljuf en drömbild blott hon var,
Hon dröjde länge, länge qvar;
Tills fodret blef för skralt.
Nu bäddar en gråhårig "Maja" mitt läger
Och sopar och dammar och skurar och säger
Att matfrun vill hafva betalt.