I det "radband" utaf sköna
Milda qvinnoanletsdrag,
Hvaruti mitt stackars hjerta
Insnördt är till domedag.
Till den stora "domedagen",
Då jag ut att fria går,
Och af alla, först af Helmi,
Korgen för min djerfhet får.
"Korgen", hvari sen jag kastar
Verser, fulla utaf sorg.
O, förskona allmänheten,
Helmi, för min papperskorg.
Den lilla hedningen.
Helmi, du frågar, hvi stundom jag är
Sorgsen, orolig m.m.
Derför, min vän att — alltmer jag blir kär,
Att, huru kristligt vårt samhälle är,
Rår här en hedning, som alla oss snär,
Och öfverallt får husera.
Jemt uppå resa kring jordringen vår
Ordning och lugn han ombringar,
Far in i hjertan och dörren tillslår;
Amor som "namn" uti respasset står,
Verldarnas början hans "födelseår",
"Tecknet": guldlockar och vingar.
Jägare är han till sin profession,
Jemt han på tjufskytte ilar.
Ingen dock fångar hans lilla person;
Konung och statsman, polis och spion
Herrskar han öfver, har dock ingen thron,
Endast ett koger med pilar.
Hvarthän han kommer, blir oro och strid,
Allt om hvartannat han kastar,
Slägten, familjer och tycken och tid.
Fäderna mörkna förgäfves dervid,
Ungdomen bleknar och mister sin frid,
Pilten han ler och borthastar.
Ner han mig kunde från himlen förmå,
Ner till två jordiska himlar,
Helmi, de der uti ögonen blå;
Och hur mot honom predika jag må,
Sitter han der nu och tjusar mig så,
Att i min hjerna det hvimlar.
Adertonhundra och sextio år
Verlden har ren varit kristen,
Öfver oss alla den skalken dock rår.
Liten han är, men en stor matador;
Och huru spelet i verlden här går,
Han gör trumfviv eller — sisten!