Ljufligt är att se på dig,
Der du tyst arbetar
Och kring garnen innerlig
Mången tanke flätar,
Mången tanke, suck och dröm;
Deraf vacker blir din söm.
Mången tant den prisar,
Men hon icke vet,
Då du fram den visar,
Dess skönhets hemlighet.
Må din lefnadsduk så ren
Bli som den du sömmar,
Stråla af det klara sken,
Som från himlen strömmar.
Väf der in bland blommors vår
Äfven någon vemodstår,
Väf för himlens stränder
Skönt din andes skrud! —
Hvita englahänder
Dig kläda der till brud.
Till den nygifta.
Du sluter honom till ditt varma hjerta,
Det varma hjertat, som han älskat så,
Och ljuft han lofvar att i fröjd som smärta
Med dig förenad lifvets kamp bestå.
Väl strålade den friska myrtenkransen,
Nathalia, skönt på dina lockars natt,
Dock ännu skönare log kärleksglansen
Ur dina ögon, ler der än så gladt.
Och derför, fast i dag du bort skall fara
Ifrån det hem, der du har fostrats opp,
Se, sällhet bor dock i de tårar klara
Och ur din makes strålar samma hopp.
Så går du hän med fröjd om strålad smärta,
Invigd prestinna för den altarhärd,
Hvars offerflamma är ditt eget hjerta,
Hvars tjenst — din ära och din efterverld.
Gå till den sällhet, som dig himlen ämnar,
I lycka mild, i sorg bekymmerfri, —
O, gå välsignad af det hem du lemnar
Till det, der du välsignelsen skall bli.
Till Helmi.
Söndan nämns bland dagar perlan,
Helmi det bland flickor är;
Och en sann och äkta perla
I det radband, som jag bär.