Den lyckan skola dessa njuta lära,
— Af jordens lycka all är den blott sann, —
Och med sitt lif en evig lager skära
Åt anden, som uppå naturen vann.
De skola gå i Finlands skilda trakter
I tjenst hos kärlekens och ljusets makter
Och som de stummas tolf apostlar se
Till bröder, hårdt vanlottade som de.
Så varde ljus för dem, — som strålen ilar
Från himlen ljudlös genom natten lång!
Och själens strängaspel, som stumt nu hvilar,
Skall stämmas här att klinga klart en gång,
När döden tecknar: kom! och själen svingar
Befriad upp till Gud på lösta vingar;
Der skall dess stämda strängars första ljud
Bli det: jag tackar dig för lifvet Gud!
På Sofiadagen.
(Till en mor af hennes barn).
Det blir en tid, då böljan fridfullt flyter
Bland blomstren, dem hon väckt på stranden opp,
Då uti ljufva vemodsminnen byter
Sig hvarje barndomsdröm och ungdomshopp,
Då själen icke mer bland guldmoln ilar,
Men tyst och tänkande sin vinge hvilar
Och ser, hur fjerran invid himlens rand
Uppstiga klara stjernor efterhand.
Den tidens slag du slår, o modershjerta!
Som unga blommor knoppas vi kring dig.
Vår fröjd är din och din är ock vår smärta,
Med oss du går igen din ungdomsstig.
O, må vår fröjd då ren och ädel vara,
Vår smärta, stilla qvälld ur källa klar!
Det är blott så en lön vi kunna spara
Åt den, som vid sin hulda barm oss bar.
Med goda föresatser, varma böner
Vi vilja fira din Sofiadag,
De likna vårens grönska, hvilken kröner
Det bord, vi sirat ut åt dig i dag;
Så svag är den, är blott ett hopp i Herran,
Men växer, blommar i Hans kraft engång, —
Så äfven oss Hans kärlek är ej fjerran,
Han skall ge mening åt vår enkla sång.
Till — — —
(Skrifven på sybordet).
Ila hastigt, lilla hand,
Öfver duken ila!
Må din vackra blick ibland
Dock uppå mig hvila,
Läse du i mina drag
Hur ditt barnsliga behag
Stilla låga tänder
Upp uti min själ
Och ömt englahänder
Den vårda fromt och väl.