Jag vill höja mitt ord
För det ljufva på jord,
För det skönsta i skapelsens ked,
För den osedda gäst
Uppå ynglingafest
Som ändå i hvart hjerta är med;
För den purprade skyn
Få den strålande hyn,
För de drömmande blickarnas brand,
För den snöhvita harm,
Der en kärlek så varm
Slår för oss och vårt älskade land;
För den slumrande blom,
Som en qvinna så from
Oss som barn uti hjertat har strött;
För den sol, som den fick,
Då den älskandes blick
Sen i blomningens tider oss mött;
För det ljufva farväl,
Som hon helgar vår själ,
Då vi måste långt från henne gå;
För den Engel, hon ber
Ifrån himmelen ner
Vid vår sida att skyddande stå.
O, hur ler hennes bild,
O, hur rodnar den mild
Öfver framtidens ljusnande rand!
Så med hjertat i brand
Som med glaset i hand
Skål för qvinnan i Suomis land!
Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.
(De inskrifne eleverna voro till antalet 12.)
Hvad klang den psalm, som stilla mot det höga
På denna dag ur rörda hjertan bröt,
Hvad sken i tåren, som ur månget öga
I högtidsstunden klar och himmelsk flöt?
En glädje, högre än den stunds, som svingar
Med dans och blommor bort på flärdens vingar,
Ty skönt gick upp en hoppfull gryningstid
För nyss så hopplöst bundna andars frid.
De stodo der de tolf i mängdens hvimmel
Och sågo kring sig stilla undrande,
Men ljus var blicken, ty mot Fadrens himmel
De redan lärt sin stumma bön att be.
O! denna blick skall bli allt mer vältalig,
Och denna bön allt mera lugn, lycksalig
För fröjden att få lefva, älska här; —
Du trötta mensklighet, gå dit och lär!
Lär här hur denna lycka dock är ringa,
Som här du sökt, mot den du fått, men glömt!
Att ha en Gud, till hvilken du kan svinga
I bön och kärlek, som dig älskar ömt;
Att bröder ha, dem du får älskad trycka
Till hjertat ljuft i vänskaps stilla lycka,
Att ha ett fosterland, uti hvars värf
Du offra kan din andes ringa skärf.