Studenterne.
(Uppläst vid en studentkonsert i Helsingfors.)
En liten skara äro vi,
Men ung och rask och stolt och fri,
Af finska folket buren
Och vigd att kämpa för dess väl
I lust och nöd af all vår själ,
Åt ljusets makter svuren;
Det är en sak att lefva för,
Det är ett lif som aldrig dör.
Vi stå på hoppets ljusa höjd,
Dess luft är frisk och ren dess fröjd,
Dess vinge aldrig dignar.
Så springer mellan fjellen opp
Den klara källans strida lopp,
Som nejderna välsignar;
På tusen silfverarmar der
Sin skatt i verlden ut hon bär.
Och mången åder omärkt går
Och mången utan synligt spår
I jorden djupt förrinner
Och mången blir en mäktig flod
Som störtar fram med kraft och mod
Och lof och hyllning vinner —
Men också den, som svinner tyst,
Har kanske fram en blomma kysst.
Så gå vi fram i mot som med,
En ljusets slutna jägarked
Okufligt an vi rycka;
Der höfs ej pansar, svärd och stål,
Blott samma själ och samma mål:
Det finska folkets lycka —
En lösen, svarad från hvar trakt
Af kända rösters säkra vakt.
Och på vår sträfvan fäderne
Med varma, stolta blickar se,
Och brudens kinder flamma;
Hon binder rosor i det band,
Vi knutit för att dig, vårt land,
För framtid skön uppammat
Vår rikedom din kärlek är,
Och vår är din — och segren der!
Skål för qvinnan.
Vid en studentfest.
Tag ditt glas uti hand,
Låt det glimma till rand
Med de blödande drufvor uti.
Jag vill dricka en skål,
Som att lemnas ej tål
Ibland bröder och vänner som vi.