Han vet ej att högt i norden
Han ligger gömd i frid,
Att här han föll likt palmen
I blommingens bästa tid;
Vet ej hvad allt förloradt
Med honom gömdes sen; —
Vi veta det vi dess mera,
Som reste denna sten.
Till G. Montgommery.
Vid festen i Åbo den 13 Juni 1860.
Ung engång i Suomis nejder,
Här i blodigt sköna fejder
Äran mot dig log;
Och du stridde, led och blödde,
Tills, då ödet allt förströdde,
Sorgsen bort du drog.
Bort du drog till andra trakter
Och åt fridens milda makter
Offrade din tid.
Dock du Finland icke glömde,
Stolt i häfdens blad du gömde
Hennes största strid.
O, du minns i sommarnatten
Friden här kring land och vatten —
Dagens vilda strid!
O, du minns på drifvor kalla
Rosor glöda, kämpar falla
Jublande dervid.
O, du minns de enkla tjellen,
Forsens vilda sång på hällen,
Tallbevuxen hed,
Folket der med enkla seder,
Med sin dygd, sin tro och heder;
Som dess son du stred.
Och till oss en längtan drog dig,
Och vårt folk i famnen tog dig,
Kände dig igen;
Kände blicken, silfverhåren,
Kysste bort den ädla tåren
Från sin gamle vän.
Och det säger: än mitt hjerta
Slår som förr, då du med smärta
Afsked från mig tog,
Ännu är jag ung som våren,
Rask som du i ungdomsåren
Svärdet för mig drog.
Än i Suomi kämpas striden
Gladt för ljuset, lyckan, friden
Här på banad sig;
Och det unga slägtet gömmer
Fädrens minne varmt och tömmer
Stolt sin skål för dig!