Gestalter sväfva för mitt inre öga
Och nicka vänligt från en fjerran strand,
Än barndomsvänner från det ljusa, höga,
Än ungdomsbilder ifrån jordens land.
De hviska mig så mången herrlig saga;
I ljuf förklaring böljar tyst min själ.
Än le de gladt, än sörja de och klaga,
Men alla ge mig af sin känsla del.
I, sångarns sällskap och hans skönsta minnen!
Hur lycklig menskan är! Hvad skönt hon ser
Utom sig, spridt omkring för spridda sinnen,
I ordnad skönhet inom henne ler.
Der skapar hon en verld af sina minnen
Så lugn, så skön. I himlen, andens hopp,
Skall jag förklarad se med nya sinnen
Dem gå kring mig i evig skönhet opp!
Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.)
På öknens slätter i natten
En beduin framfar,
Kamelen vaggar sakta
Och himmelen tindrar klar.
In slumra öknens vågor
Vid vandrarns aftonpsalm.
Vid vägen i toppen bruten
Står vissnad ung en palm.
"Dig stormen bröt i din blomning, —
Stor Allah är som var!"
Till tömmen han åter tar.
En reskamrat från fordom
Då minnes hastigt han.
Han nämnde sig Abdul Waly; [Wallins i öknen antagna namn.]
Det var en trofast man.
Han minns hur der vid hans sida
En stjernklar natt han red,
Den resliga gestalten
Med stål uti hvarje led.
"Hvar månne nu han resa
I öken eller stad?"
En sörjande vindfläkt susar
I palmens vissna blad.